Politik för att bevara byggnaders kulturvärden
Har vi i Sverige en politik som syftar till att bevara byggnaders kulturvärden? Eller får man renovera hur som helst? Det finns tyvärr mycket som tyder på det senare. Men det finns också motkrafter.
Hur bra är vi på att ta hand om våra byggnader i Sverige? Visst är byggnaderna ofta av bra kvalitet, utrustade med säkerhetsdörrar, stambytta badrum, med mera. Men vi svenskar är väldigt pigga på att renovera, inte sällan för pigga. Äldre lägenheter får ofta sina planlösningar förändrade, gamla men välfungerande kök i massivt trä rivs ut, med mera.
Det finns dock motkrafter, som förespråkar pietetsfulla renoveringar med respekt för byggnadens historia. Ett exempel är företaget Stork Housing, som bl.a. Arbetar med renovering av trapphus och trappuppgångar. På deras sajt Storkhousing.se finns exempel på trapphus som de målat och renoverat, så att de återställts till sin forna glans.
Renoveringsraseriet
En annan motkraft är föreningen Renoveringsraseriet, som framför allt protesterar mot de allmännyttiga bostadsbolagens okänsliga renoveringar. Föreningen lyfter fram värdet i originalfönster i kärnvirke, funkiskök och andra detaljer som inte minst förknippas med de s.k. tunnelbaneförorterna i Stockholm, som byggdes under 1940- och 50-talen. Här rankar de också de vackraste och fulaste husen på Gärdet.
I ett pressmeddelande skriver Renoveringsraseriet att Svenska bostäder, ett av de allmännyttiga bolagen i Stockholms kommun, är extra dåliga på att ta hand om fastigheterna i sitt bestånd. Några exempel är träportar och balkonger i stål, som byts ut mot modernare varianter i lättmetall.
Föga förvånande är det hus föreningen utsett till Gärdets fulaste också det som har renoverats mest, och mest ovarsamt. På Erik Dahlbergsgatan 35 finns ett hus med:
- Port i lättmetall och glas, eloxerad i brunt.
- Nya fönster som satts in, med karm och allt, i den gamla karmen, vilket minskar ljusinsläppet.
- Grova balkonger i lättmetall.