TEXTLAGRET - POLITISKA TEXTER SKRIVA UNDER 10 ÅR

 

Har under ett antal år skrivet både i jobbet och privat ett stort antal texter. Jag har valt nu att publicera några av dessa på denna sida. Det är allt från tal hållna i samband med konferenser, utbildningar till debattinlägg och uppsatser. En del av texterna har förlorats digitalt och då har jag valt att skanna in originalen.



Januari 2006

 

”MAN KÄNDE FRAMTIDSTRON I LUFTEN!”

Skriven för och publicerad i förkortad version i LOs jubileumsbok år 1999 "Ett sekel med LO"
KULTUR OCH POLITIK
FOTOGRAFIER FRÅN ETT ARBETSLIV SOM FLYTT
FOTOGRAFIER FRÅN ETT ARBETSLIV SOM FLYTT - DEL 2
STORLOCKOUTEN 1980
PEDAGOGISKT LEDARSKAP
VÄLFÄRD FÖR ALLA ELLER VÄLSTÅND FÖR FÅ
VOLVO AMAZON - GJO 434 (OCH LITE AUSTIN A30)
ROVER - DEN BRITTISKA DRÖMMEN SOM BLEV KINESISK
ETT LÅNGT LIV
101 BÄSTA LP/CD ALBUM
MUSIKTIPSET 100-TALS PLATTOR DU BEHÖVER
STRATOGEEZER - Ett surfband från Atlanta, USA
USA 2005
GAMLA BUSSCENTRALEN I LINKÖPING
LINKÖPING CA. 1920
EFTERLYSNING
POLITISKA RADIOJINGLAR
TEXTLAGRET Man kände framtidstron i luften
Var är 2000-talets socialdemokratiska reformism
Demokratin behöver nya arenor
26 mil enkronor
Fred Flinta, högeralliansen och arbetsrätten
Östergötland anno 2018
Ett tack till Per-Anders Fogelström
Om historien är det svårt att sia
Diskutera Palmes politiska arv
Framtiden - en möjlighet?
Gå och rösta!
Är arbetare dumma i huvudet?
Varning för den borgerliga kulturpolitiken
Det fackliga kulturarbetet
Tal om kulturens roll
EUROPA - sommar 2007
STOCKHOLMS BILMÄSSA 2006
FOTBOLL
BANDY - snabbast på isen
SKIVBODEN




Jag är föddes på Linköpings BB den varma sommaren 1950. Med andra ord mitt i det sekel som skulle förändra Sverige från ett efterblivet jordbrukarland som endast med nöd kunde försörja sin befolkning till ett välfärdssamhälle med en exceptionell utvecklingssaga.



Från ett samhälle där demokrati var en dröm närd av ett fåtal och fruktad av maktens olika representanter, klasser och maktcentran till ett folkhem där demokratin t.o.m. gjort sina framstötar in på samhällets verkliga hjärta: arbetsplatserna. Nu i slutet på detta sekel står vi med foten inne i det nya, det som i brist på bättre kallas kunskapssamhället, som kommer att förändra det jag växte upp med till något nytt och vad är min övertygelse i grunden bra. Däremot kan förlossningen bli svår eller lindrig beroende på arbetarrörelsens förmåga att ta initiativet och ledningen och styra utvecklingen på en för folkflertalet positiv väg.



Att skriva ner minnen och hågkomster när man är yngre än ett halvsekel kan synas aningen pretentiöst. Jag är alltså född mitt i det sekel som kom att förändra det svenska samhället. Därmed är jag är också född under den period av det tjugonde seklet då arbetarrörelsen tog initiativet och där fackföreningsrörelsens framgångar blev en naturlig del av hela min uppväxt. Det är den tid då frukterna av det första halvseklets politiska och fackliga arbete kunde börja skördas som sammanfaller med min egen uppväxt i Vasastadens barnrikehus under 1950 och 60-talen. Skördetiden märktes på ett högst påtagligt sätt i ett vanligt arbetarhem och om jag lyckas beskriva detta har jag också lyckas beskriva den seger som det andra halvseklet av det tjugonde århundradet innebar för en vanlig arbetarfamilj. Hur verkligheten förändrades från fattigdom och förnedring till ett bättre liv och med mer rättvisa än man någonsin tidigare uppnått i arbetets historia. Med andra ord; arbetarrörelsens stora insats i förändringen av verkligheten sett ur ett perspektiv underifrån.



Jag har växt upp med LO-tidningen (på den tiden hette den Fackföreningsrörelsen) på köksbordet och den nu saligen avsomnade Östgöten var husorganet. Som liten pojke avlyssnade jag fackliga mötesförhandlingar och växte upp med de politiska diskussionerna om framtiden som var så vanliga inom fackföreningsrörelsen under åren efter kriget. När jag var en liten grabb tror jag att jag visste (lite överdrivet måhända) mer om propositionsordnings hemligheter än om stavningsreglerna i det svenska språket. Det viktigaste, fick jag lära mig, är den fackliga solidariteten och att hålla ihop mot de som vill splittra. Du skall inte ljuga och du får inte heller svika dina kamrater och de dina var det självklara budskapet. Arbetarnas fackliga solidaritet var det viktigaste hemma hos sömmerskan Göransson i Vasastan i Linköping. ”Vi skall förändra samhället så det blir bättre än vad det varit och du min pojk du ska studera och bli något bättre än vad jag fick bli” var mors budskap. Med det var det inte sagt att sömmerskans värv var mindre värt, men det gav i bästa fall inte mer än bröd för dagen.



I skolan syntes det vem som var arbetarunge och vem som inte var det. Det syntes än mer när mor var ensamstående och kläder var något som ärvdes från äldre kusiner. När sedan 1950-talets amerikanska klädideal kom och blev arbetarklassens här precis som i det stora landet i väster var jeans inte att tänka på - de var bara en dröm. De amerikanska kostade helt enkelt på tok för mycket och såldes bara på specialaffären ”Hollywood” på Platensgatan. Vi grabbar stod med näsorna tryckta mot fönstret och beundrade med stora ögon affischerna med James Dean, Marlon Brando och Elvis Presley med de väl urtvättade Lee-jeansen som kostade knappt 30 kronor 1959. Det fanns dock ett svenskt alternativ; Melka-byxornas bleka imitation som kostade långt mindre och det fick det bli i bästa fall.



Jag har ett starkt minne från barndomens tidigaste år. Jag minns hur min gamla mormor, grå undersätsig och förvärkt av ett långt och strävsamt liv sitter vid köksbordet tillsammans med min mor. Mellan sig har de en överfylld korg med julmat, frukt, godis, dadlar och Gud vet allt för läckerheter som denna jul annars inte skulle varit möjligt i det Göranssonska hemmet. Den lille pojken som då var ungefär fem år jublar invärtes över den fantastiska gåvan som de snälla farbröderna och tanterna med de lustiga uniformerna har lämnat dagarna före jul.



Men varken mor eller mormor gläds åt gudagåvan utan de gråter bittra tårar över den välfyllda korgen. Det var svårt att för barnet att förstå den förnedring som låg i att vara så fattig att Frälsningsarméns gåva kom att kännas som en skymf mot det strävsamma och hederligt arbetande livet som min mor levde. Det var en skymf likvärdig med att gå till fattighjälpen 30-40 år tidigare och tigga för sitt uppehälle.



Därför blev julen i mitt hem på något sett förmörkad av kännedomen om att andra visste hur knackigt vi hade det trots att mor min jobbade sin mer än beskärda del varje dag, varje vecka och varje år. Fattigdomsstämpeln satt som ett kainsmärke och därför ville mor att jag skulle trots usla odds läsa vidare och bli något bättre som hon sa.



Det här var femtiotalet och jag var bara en lite pojke och har inte speciellt många minnen från den här tiden. Men, Frälsningsarméns julkorg sitter som etsad i mitt minne. Därför har jag inte heller svårt att förstå när äldre socialdemokrater och fackföreningsmän med kraft protesterar mot talet om ökat personligt engagemang och ansvar i sociala frågor. Det gör ingen som har upplevt fattigdomen och den känslan av förnedring som det innebär att få del av välgörenheten från bättre bemedlade och välmenande överklassorganisationer. Ingen borde vilja ha tillbaka välgörenheten utan livets nödtorft är en rättighet och för den behövs ingen välmenande välgörenhet. För mig är det den yttersta frågan när det gäller synen på välfärdspolitiken.



Vad som skedde i världen visste jag inte mycket om för vi hade bara en gammal rörbestyckad radio som spelade mest ”tråkig” musik, men några gånger kommer jag ihåg en annan ton i den gamla radion. Det var en vildare musik som tilltalade grabben som sett bioaffischer med James Dean och hade äldre tonåriga släktingar som talade om Elvis och rock`n`roll. Det lät spännande. För oss arbetarungar blev också Elvis idolen, han var farlig och framförallt han hade tidigare varit ”lastbilschaffis” visste någon som läst Bildjournalen. Han var dagdrömmens bondpojke som hade gjort klassresan från dyngstacken till slottet, prinsessan och vunnit halva kungariket. Elvis var en av oss och visade för oss arbetargrabbar att fattigdomen inte var ett tillstånd för evigt givet. Naturligtvis var det inte så att det här var vägen för arbetarna, men det visste vi ungar inte då för politisk och facklig kunskap och insikt skulle komma senare i livet.



En sak märktes i alla fall under 1950-talets slut och i början av 60-talet; även vi fick det bättre ekonomiskt och standarden höjdes successivt varje år. Det gick nästan att ta på den framtidstro som växte fram i våra kvarter och hos våra vänner och bekanta. Det märktes på flera sätt. 1961 åkte vi på semester för första gången någonsin. Jag förstod att det var något stort som hände och när jag fick 25 kronor för ha att spendera själv under semestern kände jag mig också som bondpojken i dagdrömmen som likt idolen Elvis hade tagit steget ur fattigdomen. Pengarna brände i fickan, men jag kan idag inte för mitt liv komma ihåg vad jag använde dem till. Vi åkte tåg till Malmö där familjen hade bekanta och vi reste till och med utomlands; till Köpenhamn! Upplevelsen var dramatisk i jämförelse med vad lillgrabben hade upplevt tidigare. Inte nog med mamma och jag var på semester utan vi var till på köpet på semester utomlands!



Under de kommande åren märktes även för oss de stora förändringarna som skedde i det svenska samhället. Ekonomin blev bättre och därmed steg levnadsstandarden. Det märktes bl.a. genom att TV:n gjorde sitt inträde i hemmet, transistor-radion kom och en del praktiska hushållsapparater som kaffebryggaren. Jag vet att mor satte stort värde på det nya kylskåp som hyresvärden utrustade lägenheten med och likaså när hon fick råd att köpa en frysbox.



En parentes: samma frysbox fungerar oklanderligt än idag fast det är över trettio år sedan den kom in i familjen. Den har varit med om ett antal flyttar genom åren och även ett arvsskifte men fungerar gör den svensktillverkade hushållsmaskinen fortfarande. Här ligger kanske lite av hemligheten bakom svensk industris framgång; kvalitetsprodukter tillverkade av kunniga och skickliga arbetare.



På andra vis var det tydligt att det var en förändringens vind som drog genom landet. Inte minst märktes det på skolans område. Borta var den gamla enhetsskolan och den ersattes med nio år i grundskolan. Min kusin som sedermera blev snickare sa åt mig att det var synd om mig då jag var tvungen att gå i skolan så länge som nio år. För honom verkade det som en evighet, jag tyckte däremot att det var roligt att lära mig nya saker. Tyvärr blev nu inte min skolgång helt problemfri.



Arbetarungen utan pappa blev sedd på ett sätt som jag kanske inte hade väntat mig. Den mobbning som funnits i alla tider drabbade mig då jag skilde ur mig i den nya skolan som tidigare hade varit reserverad för bättre mans barn. Priset jag fick betala var många kok stryk då jag inte hade någon pappa. Trots detta eller kanske tack vare detta kom jag att hävda mig med att bli så duktig i skolan som jag kunde men mobbning upphörde inte förrän jag hade fått byta skola.



Man borde kanske fundera lite på den tidens lärare, om de gjorde vad de kunde för att förverkliga de tankar och visioner som min uppväxts socialdemokratiska skolpolitiker hade. Jag tror att det var si och så med det. Mitt minne är att arbetarungarna fick långt mindre stöd av skolan ju äldre de blev. Att vi inte var skapade till något annat än ett fysiskt arbete var nog tyvärr alltför många lärares uppfattning. Boklig kunskap var därför fortfarande enligt samma lärare en exklusivitet enbart för medel- och överklassbarn. Stödet vi andra kunde få hemifrån var minimalt.



Sömmerskans skolkunskaper tog slut när jag började på högstadiet vilket också kom att märkas i betygen. De kunskapsluckor som blev under dessa år har livets högskola och olika vuxenutbildningar fått ersätta. För mig har de rent fackliga utbildningarna spelat en betydande roll för min utveckling både när det gällt att förvärva kunskaper och att växa som människa.



Facket hade ett ansikte för mig under min uppväxt. Min mors engagemang var betydande och det politiska intresset var stort. Hur stort hennes politiska engagemang var har jag aldrig blivit klok på men det inskränkte sig nog till att delta i representanskapets möten i Linköpings Arbetarekommun och en del valarbete i samband med valen. Hennes stora engagemang var dock det fackliga arbetet. Jag kommer ihåg att några av de mest spännande böckerna jag läste var Ragnar Casparsson historieskrivning över arbetarrörelsen: ”LO genom fem årtionden”. Den fanns hemma och jag läste dess olika delar med stort intresse. Man kan säga att mitt intresse för arbetarrörelsens historia och då framförallt dess tidiga historia väcktes här. Likaså var familjens uppslagsverk en källa för mycken kunskap för att inte tala om det gamla Stiftsbiblioteket när man blev gammal nog för att gå dit.



Jag måste ha varit i de tidiga tonåren och imponerades av kampen som de tidiga agitatorerna stod för. Det var inte utan att tonårens byggande socialdemokrati tycktes lite tam. Därför kom jag under Vietnamåren att attraheras av kampen och engagemanget mot stormakten USA, men efter en sväng in i vänstern där jag aldrig kände mig hemma framför allt på grund av den antifackliga propagandan och det odemokratiska förhållningssättet. Den fackliga rörelse, för att tala med Mäster Palm ”intellegensarna” så hätskt angrep, var inte den fackliga rörelse som jag hade växt upp med. Vänsterns pratmakare förstod inte heller den kraft som fackföreningsrörelsen och socialdemokratin utgör tillsammans. Olof Palme som med ideologisk klarhet beskrev denna kraft gjorde att jag snart vände hem till den demokratiska socialismen.



Jag tyckte att under min uppväxt man kunde känna, t.o.m. nästan rent fysiskt ta på framtidstron. Arbetaren och hans familj fick det bättre för varje år men framförallt var det erövrandet av arbetarens värdighet som var den stora segern då det var arbetarklassens organisationer som byggde landet. Arbetarna blev under mina uppväxtår en klass som med rättmätiga krav på rättvisa vann en alltmer jämställd plats i samhället. Sådana är mina minnen av 1950- och 60-talens svenska samhälle och de är komna ur ett arbetarhems vardagliga verklighet. Jag levde med den fackliga rörelsen vid köksbordet, fick jag lära mig vad det innebar att räta på ryggen och att rättvisa är det viktigaste som finns. Erfarenheter och kunskaper som är lika viktiga än idag även om Sverige 1998 inte är Sverige 1950 då jag som ”oäkting” såg dagens ljus för första gången på Linköpings lasarett.


Copyright(c) 2004