TEXTLAGRET - POLITISKA TEXTER SKRIVA UNDER 10 ÅR

VARNING FÖR DEN BORGERLIGA KULTURPOLITIKEN

Skrevs ursprungligen till LO:s hemsida som en kulturkrönika och publiserades 2005.
KULTUR OCH POLITIK
FOTOGRAFIER FRÅN ETT ARBETSLIV SOM FLYTT
FOTOGRAFIER FRÅN ETT ARBETSLIV SOM FLYTT - DEL 2
STORLOCKOUTEN 1980
PEDAGOGISKT LEDARSKAP
VÄLFÄRD FÖR ALLA ELLER VÄLSTÅND FÖR FÅ
VOLVO AMAZON - GJO 434 (OCH LITE AUSTIN A30)
ROVER - DEN BRITTISKA DRÖMMEN SOM BLEV KINESISK
ETT LÅNGT LIV
101 BÄSTA LP/CD ALBUM
MUSIKTIPSET 100-TALS PLATTOR DU BEHÖVER
STRATOGEEZER - Ett surfband från Atlanta, USA
USA 2005
GAMLA BUSSCENTRALEN I LINKÖPING
LINKÖPING CA. 1920
EFTERLYSNING
POLITISKA RADIOJINGLAR
TEXTLAGRET Man kände framtidstron i luften
Var är 2000-talets socialdemokratiska reformism
Demokratin behöver nya arenor
26 mil enkronor
Fred Flinta, högeralliansen och arbetsrätten
Östergötland anno 2018
Ett tack till Per-Anders Fogelström
Om historien är det svårt att sia
Diskutera Palmes politiska arv
Framtiden - en möjlighet?
Gå och rösta!
Är arbetare dumma i huvudet?
Varning för den borgerliga kulturpolitiken
Det fackliga kulturarbetet
Tal om kulturens roll
EUROPA - sommar 2007
STOCKHOLMS BILMÄSSA 2006
FOTBOLL
BANDY - snabbast på isen
SKIVBODEN



Kulturpolitik har aldrig varit borgarnas främsta gren på den politiska Olympen. Moderaterna har alltid betraktat arbetarrörelsens kulturpolitiska strävanden som något som har legat i strid med den borgerliga grundideologin; dvs. kultur är vars och ens ensak och därmed också efter vars och ens plånbok.



När arbetarrörelsen har strävat efter att bredda kulturpolitiken och att söka hitta vägar där kulturen når alla, inte bara de som är köpstarka eller har haft med sig ett kulturintresse från uppväxten.



Kultur både vad det gäller kulturkonsumtion eller eget utövande är en tydlig (för att inte säga övertydlig) klassfråga. När ett barn växer upp i ett hem utan böcker eller konstintresse för att inte tala om ett hem där musik inte finns i annat än i form av Mixmegapol på radion eller MTV så blir kulturintresset minimalt av naturliga skäl. Detta vet arbetarrörelsen och därför har också kulturpolitiken varit både aktiv och haft som målsättning att alla skall kunna nås av kulturutbudet i samhället. Detta oavsett om det gällt det skrivna ordet, teater, filmutbudet, gratis inträde till museer, kommunala musikskolor och så vidare. Arbetarrörelsen har lagt ner både kraft och resurser på kulturpolitiken under hela sin existens.



En annan viktig del av kulturpolitiken har också varit det historiska perspektivet och folkbildningen. Exempel på detta är ju den fortfarande starka folkbildningen i Sverige och de hundratals arbetslivsmuseer som finns landet runt som speglar gångna tiders arbete och arbetsvillkor. Den verkliga klenoden i detta härad är Arbetets Museum i Norrköping som har som stiftare bland andra LO och TCO.



Folkbildning får varje år minskade men dock fortfarande och livsviktiga bidrag för sitt arbete i statsstöd. Staten har också ansett att kulturen i arbetslivet har så stor betydelse att man genom Statens kulturråd har kanaliserat ca 8 miljoner kronor till kulturprojekt på arbetsplatserna. Summan som motsvarar 1,5 promille av statens kulturstat och därmed kan synas vara liten men är av oerhörd betydelse just för att skapa kulturprojekt på arbetsplatserna. Kulturprojekt som kan skapa ett bredare kulturintresse hos löntagarna som på detta sett möter kulturlivet.



Allt detta har alltid varit en nagel i ögat på borgerligheten och främst för moderaterna. Man har i otaliga motioner till riksdagen velat ta bort eller i vart fall minska statsbidragen till folkbildningen och så sent som i vår har man lämnat in en motion om att statsbidragen till ”intressemuseer” som man säger inte skall ha statsbidrag. Det finns i Sverige endast ett sådant; Arbetets Museum i Norrköping. Folkbildningen har föraktfullt kallats vuxnas fritidsverksamhet vilket är snarast ett uttryck för den borgerliga självupplevda överhetsinstinkten än en omtanke om arbetarens bildning och kunskap.



Nu signalerar moderaterna en ny kulturpolitik. Reinfeldt gör det i en artikel i Svenska Dagbladet i slutet av mars. Reinfeldt konstaterar att marknadsekonomin inte ger alla svar på människornas alla frågor. Moderaterna vill rusta upp nationalscenerna, stödja trängda kulturarbetare och ge föräldrarna alternativ till dataspel och dokusåpor. Det kan synas vällovligt men (m) och Reinfeldts nya kulturpolitik tål att synas. Den mindre fåkunnige undrar nyktert om inte dokusåporna är en konsekvens av den kommersialisering av Tv-mediet som skett på marknadens villkor snarare än en av naturen påtvingad förändring. Alltså är inte fördumnings-TV och dess fascistoida människosyn en konsekvens av en av moderaterna omhuldad och tillskyndad mediepolitik? Alltså ansvaret faller till stor del på Reinfeldts personligen och hans parti som främste uttolkare och tillskyndaren av marknadsanpassningen av massmedierna.



I den moderata världen är den institutionella kulturen det som finns. Faktum är att det är det kulturliv, vilket också är väsentligt mer omfattande, som befinner sig utanför kulturinstitutionerna som lever under än sämre och otryggare villkor. Dessa finns inte i moderaternas världsbild utan hänvisas till någon luddig skrivning om det civila samhället där enligt moderaternas världsbild politiken skall hållas kort.



Hur skall då detta betalas eller vem skall betala. Det kan ju inte handla om mer skattemedel då den borgerliga alliansen vill sänka skatterna med 10-tals miljarder. En ledtråd får vi dock i debatten som har följt på Reinfeldts artikel i SvD då folkpartisten Lennart Kollmats menar att det pengarna inte får användas till ”vuxnas fritidsverksamhet”. Med borgerligt språkbruk brukar det betyda pengar till folkbildning och givetvis också korttidsstudiestöd för exempelvis fackliga studier.

Med Reinfeldts och alliansens kulturpolitik väntar dystra tider för kulturlivet som står utanför institutioner som Dramaten, Balettakademin eller Kungliga Operan. Inte för det är något fel på dessa men kulturlivet i Sverige är inte begränsat till en lite geografisk yta inom tullarna i Stockholm.



För fackföreningsrörelsen handlar kulturpolitik om inte bara skönhetsupplevelser utan lika mycket om identitet och samhällsförändring. Kulturpolitik är en fråga om kreativitet och att stärka var och en och ingjuta mod och självförtroende i alla oavsett bakgrund eller plånbok. Arbetarrörelsen har ett stort ansvar för allas rätt till utveckling och att även hitta sin egen kreativa skapande förmåga. Inget av detta vinns med en borgerlig kulturpolitik oavsett vilken förpackning Reinfeldt behagar ge den. Förpackning må vara ny – innehåll är samma gamla borgerliga elitistiska kultursyn.

Copyright(c) 2004