KULTUR OCH POLITIK
FOTOGRAFIER FRÅN ETT ARBETSLIV SOM FLYTT
FOTOGRAFIER FRÅN ETT ARBETSLIV SOM FLYTT - DEL 2
STORLOCKOUTEN 1980
PEDAGOGISKT LEDARSKAP
VÄLFÄRD FÖR ALLA ELLER VÄLSTÅND FÖR FÅ
VOLVO AMAZON - GJO 434 (OCH LITE AUSTIN A30)
ROVER - DEN BRITTISKA DRÖMMEN SOM BLEV KINESISK
ETT LÅNGT LIV
101 BÄSTA LP/CD ALBUM
MUSIKTIPSET 100-TALS PLATTOR DU BEHÖVER
STRATOGEEZER - Ett surfband från Atlanta, USA
USA 2005
GAMLA BUSSCENTRALEN I LINKÖPING
LINKÖPING CA. 1920
EFTERLYSNING
POLITISKA RADIOJINGLAR
TEXTLAGRET Man kände framtidstron i luften
EUROPA - sommar 2007
STOCKHOLMS BILMÄSSA 2006
FOTBOLL
BANDY - snabbast på isen
SKIVBODEN

En essä om villkoren för en socialpolitik där välfärd för alla är möjlig. Är en generll välfärdspolitik möjlig och vilka konsekvenser får det för samhällsutvecklingen om politiken väljer en annan modell.

 

Essän diskuterar dessa frågor med Sverige och Nya Zeeland som utgångspunkt. Men även ett historiskt perspektiv läggs på frågan.

 

Nyliberalism ställs mot en socialistiskt färgad politik och en jämföresle görs av vilka konsekvenser politikvalet får för medborgarna.

 

Ingemar E L Göransson

Nedanstående uppsats/essä skrevs 1996-97 som slutuppsats i en utbildning jag deltog i.

NB. Jag har valt att lägga den omfattande notapparten i anslutning till vart kapitel för att underlätta läsningen av essän. det har inte däremot gjorts någon omfattande uppdatering utan den får stå för sig själv även om den kan vara färgad av sin tid då den var skriven. Den principiella diskussionen håller fortfarande sin aktualitet.


VÄLFÄRD FÖR ALLA ELLER VÄLSTÅND FÖR FÅ -

en idépolitisk studie av välfärdspolitiken

…..bilder av välfärden i Sverige på 1990-talet



”Så här berättar Gunilla, arbetslös fabriksarbetare i 25-årsåldern med lågavlönad man och två barn. Hennes son Johan som är i 4-årsåldern kommer hem från dagis och säger:
- Andreas har en helikopter, kan inte jag få en också?
Gunilla mumlar undvikande men Johan tar sats igen.
- När du får pengar mamma? Får du inte pengar på torsdag?
- Jo, säger Gunilla, det får jag väl, men du vet det är så mycket annat.
- Ja men snälla mamma, säger Johan, jag kan väl få en helikopter om jag inte äter…”

”Emmy har fått en inkomstminskning på drygt 600 kronor i månaden under sommaren. Hon har sålt sin gamla bil och fick 7000 för den. Hon använde 4000 kronor till att göra sig kvitt en skuld för kläder som hon köpt i affären där hon arbetat. Resten använde hon som buffert under sommaren. Det gick åt mycket matpengar när hennes barn kom på besök. Hon har också bytt frisyr av ekonomiska skäl. Hon har inte råd att ha kort hår längre. Då får man ju gå och klippa sig åtminstone varannan månad.”

”Kerstin är i 45-årsåldern och arbetslös. Hennes nettoinkomst har minskat med 800 kronor per månad sedan förra intervjun. Det blir en macka till lunch och tandläkarbesöken har hon dragit in:
- Jag har valt bort det. Jag tänker att om jag går dit så……man vet ju inte. En tandläkar-räkning kan ju gå på flera tusen, var ska jag få de pengarna ifrån? Men samtidigt är jag ganska rädd för att mista tänderna.”



”Carina har fått en inkomstminskning på nästan 3000 kronor brutto. Hon har svår värk efter en belastningsskada och har haft halvtidsjobb. Nu sjönk ersättningen till 70 procent och sedan blev hon heltidssjukskriven.
- Det blir socialen, sa Carina. Den här månaden klarar vi oss inte utan att gå till socialen.
- Aldrig, sa Carinas tonårsdotter, då skäms jag ihjäl.
Några månader senare har Carina börjat sitt halvtidsjobb igen och läget är en aning bättre.
- Jag gick aldrig till socialen, säger hon. Jag ville inte utsätta Jessica för det. Vi drog in på allt. Jessica kunde inte få något sommarjobb och inte fick hon något studiebidrag, men hon bad inte om ett öre på hela sommaren. Inte så mycket som till en bussbiljett.
Carina tog till sin sista reserv, en bankbok på några tusen kronor som hon fått av sin mormor. Men hon vet inte hur länge hon kan fortsätta att jobba. Hon lider fortfarande av sin värk.”

(Ur Rättvisa Rättviseutredningens rapport till LO-kongressen 1996)

Del 1: Ideologin som grund för politiken


Det historiska perspektivet
Det sista årtiondet av det tjugonde seklet är inte helt olikt det förra århundradets motsvarande decennium. Då liksom nu pågick en ideologisk kamp om människornas sinnen. Idag är det högerkrafternas nyliberala ideologi som är den dominerande tankefåran. Då var det den framväxande arbetarrörelsen och dess program som satte dagordningen för att förändra samhällsutvecklingen och genomföra demokrati och värdiga levnadsförhållanden för alla medborgare.

August Palm (1) reste runt Sveriges avlånga land och planterade den socialistiska idén hos arbetarna och alla andra undertryckta människor i den svenska verkligheten. August Palm uttryckte den socialistiska arbetarrörelsens mål som;

”Vi skola nämna fordringarna och kunna göra det med glädje, emedan vi äro öfvertygade om, att ingen rättänkande man och qvinna på denna grund skall vända sig ifrån oss: friheten, jemnlikhet och frid emellan nationerna, kunskap och upplysning lika tillgänglig för alla, ett rättfärdigt och förståndigt ordnande af samhällets medlemmarnas arbete under deras egen ledning, vidare att staten, samhället, drager försorg om sina gamla, sjuka eller i öfrigt till skada komna medlemmar. Dessa äro de väsentligaste af våra fordringar, och säkert skola icke många ense dem obilliga” (2)

Det Socialdemokratiska Arbetarpartiet (SAP) bildades av ett sjuttiotal (3) fackföreningar 1889 och det var också vändpunkten från spridda oorganiserade försök att förändra arbetarnas villkor till en organiserad politisk rörelse. Det var också det steg som den fackliga rörelsen tog för att bli myndigförklarad och ta steget in i samhället för att förändra inte bara de ekonomiska villkoren vilket arbetarklassen levde under utan också de politiska villkoren. På dagordningen stod inte bara mänskliga arbetsförhållanden, löner som gick att leva på och arbetarskydd utan också politiska förhållanden värdiga människor.

Detta avspeglas tydligt i det ovan citaterade från August Palm. Det är inte krav på ökade löner i första rummet utan arbetets organisering ”under deras egen ledning” som är det primära kravet. Den tidiga socialdemokratin och fackföreningsrörelsen ställde med andra ord frågan om makten över produktion och fördelningen av resultatet som den första frågan på agendan för att använda ett modernt begrepp.

 

Här börjar också kampen om makten, kampen för rösträtten och kampen för att alla medborgare också arbetaren inte bara godsägare, fabriksägare och de som hade tillräcklig rikedom för att komma över rösträttsstrecket (4) . Vi skall inte ägna denna korta skrift åt en historieskrivning över det socialdemokratiska välfärdsbygget, men för att förstå den politiska kamp som pågår än idag om än med annorlunda förtecken är det nödvändigt med en kortare historisk skiss över skeendet från 1900-talets början fram till våra dagar.

Den kronologiska beskrivningen är inte det avgörande utan den idépolitiska förståelsen av vad, varför och hur det skedde när arbetarrörelsens föregångsgestalter alltifrån August Palm och Fredrik Sterky till 1990-talets arbetarrörelses kamp för idén om den unika och okränkbara människan. (5)


Liberalism eller socialism
Den socialistiska ståndpunkten och den ideologiska utgångspunkten blev också utgångspunkten för en första strid om ledning av arbetarrörelsen. Det var en strid som stod mellan liberaler och socialdemokrater. Den liberala arbetarrörelsen, om man nu kan tala om en rörelse överhuvudtaget då arbetarnas skepsis var mer än stor mot de höga herrarnas försök att leda dem. Arbetarna strävade istället efter att sköta sina egna organisationer.

 

Den socialistiska arbetarrörelsen uppträdande på samhälls-scenen är därför att se som ett uttryck för arbetarklassens steg från att ha uppfattat sig som en klass i sig till att bli en klass för sig med egna strävanden och önskemål. 1800-talets strejkrörelser är ett tydligt bevis för hur arbetarna allt tydligare började formera sig som en klass i samhället. Sundsvalls-strejken 1879 är det tydligaste beviset på denna utveckling.

Redan under 1840-talet hade det skett organisationsförsök men de hade alla stupat på samma sak; arbetarnas frånvaron av organisationserfarenhet som betydde att de liberala krafterna gick in, tog över och utmanövrerade arbetarna ur bildningscirklarna som var den vanliga organisationsformen (6).

1860 skrev den nykonstituerade Norrköpings Arbetarförening till magistraten och anmälde sin existens:

”Undertecknade, tillhörande fabriks och hantverksklassen i Norrköping (har) genom vänlig överenskommelse oss emellan beslutat att inbjuda våra arbetskamrater till en förening, vars syftemål (är) åstadkommandet av en förening mellan de skilda arbetarklasserna.. ” (7)

Det är lätt att läsa ut av citatet att arbetarna började att betrakta sig själva som en klass med egna intressen. Norrköpings Arbetarförening gick dock samma sorgliga historia tillmötes som de flesta andra av dessa tidiga försök till organisering; liberaler och fint folk tog över och därmed röstade arbetarna med fötterna och lämnade föreningen.

Striden om arbetarrörelsens vägval kom istället att stå senare. Inom fackföreningarna fanns det även liberala idéer och striden kom att stå mellan den borgerligt-liberala ståndpunkten och socialisternas uppfattningar. Hjalmar Branting (8) höll i oktober 1886 det tal vilket har betraktas som socialdemokratins självständighetsförklaring inför Gävle Arbetareklubb.

”Den arbetarrörelse, som gör anspråk på att förstå sig själv, måste i vår tid vara socialistisk. Den måste vila på erkännandet av storproduktionens ekonomiska företräden och dess berättigande - därmed är på samma gång dess ställning given till alla reaktionära svindelförsök att söka skruva utvecklingen tillbaka till hantverk och småproduktion, med ty åtföljande tullskrankor o.a. dylikt”. (9)

Sverige 1997
Det pågår en stundtals hätsk debatt i Sverige om lönebildningen som en grundbult kring vilken den ekonomiska och därmed den politiska framtiden hänger. Enligt vissa , främst borgerliga, debattörer har den svenske löntagaren för hög lön. Inte alla löntagare, utan för att konkretisera dessa debattörers ståndpunkt är det LO-kollektivets löner som är för höga. Tjänstemanna, akademiker, höga chefers löner är däremot inte hot mot samhällsekonomin och därmed inte något hot mot konkurrens-kraften hos industrin.

Tvärtom vårt (läs det svenska) löneläge för dessa grupper är för lågt enligt sagda debattörer, deras förment låga löner är hot mot kompetensen, ledarförmågan och möjligheterna att expandera i vårt land enligt skribenterna på Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Expressen.

Debatten i Sverige har alltså rört det ”höga löneläget” för LO:s medlemmar. Med andra ord de som har drabbats hårdast av nedskärningarna och utarmningen av de gemensamma, offentliga välfärdssystemen. För det är inte de välavlönade grupperna som tar del av bostadsbidrag, som drabbas av nedskärningar i sjukförsäkringarna, som känner av när A-kassan försämras och alla andra förändringar (läs försämringar) som har genomförts under 1990-talet. Den politik som har genomförts med det vällovliga syftet att reda upp den ebberödska röran efter den Bildtska regeringsperioden (1991-94) i början av århundrades sista årtionde.

Egentligen är detta en pseudodebatt, en ställföreträdande debatt, för vad det till syvende og sist handlar om är fördelningen av samhällets rikedomar. Det handlar om en kamp om produktionens överskott och vem som ska få hur mycket. Den dragkampen handlar inte så mycket om löneläget, lönespridning som om hur välfärden skall vara fördelad. Ska de rika, de väletablerade, de välutbildade få mer eller ska de solidariskt avstå till förmån för de mindre lyckligt lottade. Kort sagt, skall alla medborgare få del av välståndet eller skall de fördelas till övermåttan så att de redan, rika och vackra få långt mer än vad de behöver.

Det handlar med andra ord om en kamp mellan den socialistiska människosynen eller den borgerliga dito. För anhängaren av den borgerliga människosynen är det upp till var och en att klara sig själv och gör man inte det så är det fel på den som misslyckas inte på det samhället som låter detta ske.

Debatten har förts i olika forum, men den har manifesterats genom främst en ställföreträdande diskussion om politikens inriktning. De borgerliga och då främsta moderata politiker, ledarskribenter och ideologer lanserade i början av 90-talets USA som det stora exemplet där enligt dessa tillväxten var exceptionell och detta beroende på att man hade tyglat den förlamande välfärdspolitiken och att fackföreningsrörelsen hade förpassats till intet inflytande.

Det nyliberala exemplet: Nya Zeeland
Nu höll inte detta alltför länge. USA i all ära men i opinionens ögon var USAs rykte alltför nedfläckat p.g.a. Vietnamkriget, men även olika maktpolitiska utflykter till bl.a. Haiti och Grenada för att återställa ”ordningen”. USAs egna inhemska problem med massfattigdom och ett fortsatt skamligt behandlande av de egna etniska minoriteterna gjorde att USAs trovärdigheten som den stora fyrbåken för de svenska nyliberalar försvagades rejält vilket inte är att göra sig skyldig till årets ”understatement” .

Var skulle nu ledarskribenterna på SvD, DN, Expressen och för den delen ÖC och NT hitta sitt himmelrike, sitt lysande exempel som skulle vinna den svenska opinionen för högerns och SAF:s stora projekt; riva ner välfärden och krossa facket. Man kom därför att snegla på andra sidan jordklotet och se där hittade man sitt skinande exempel; Nya Zeeland.

Nu är det få svenskar som ens vet vilken som är Nya Zeelands huvudstad än mindre hur det politiska systemet fungerar och framförallt de flesta svenskar vet inte ett skvatt om nyzeeländsk politik. Därför kan detta örike vara lockande att lyfta fram som det av högern omhuldade lyckoriket. Här i Östergötland pågick det under sensommaren 1996 en hätsk debatt (10) med det moderata kommunalrådet Stefan Hagfeldt i Norrköping å ena sidan. Kritikerna av Hagfeldts okunnighet var undertecknad samt Håkan Lager från Hotell & Restaurang-anställdas Förbund .

Den debatten visade med all tydlighet på vilket sätt de borgerliga och främst moderaterna för till torgs sin skönmålning av de nyliberala experimenten, i detta fall konkret Nya Zeeland. Vad som kom ur denna stundtals förvirrade debatt var den nyliberala människosynen som kanske bäst manifesterades i Stefan Hagfeldts skrivning:

”Jag har t.ex. inte tagit upp om människor har det bra eller dåligt i Nya Zeeland. Jag har heller inte tagit upp om man har en bra skola i Nya Zeeland eller ej. Jag har bara konstaterat att officiell statistik visar att Nya Zeeland har en positiv utveckling”.

Det finns all anledning att suga på detta uttalande från den ledande moderaten Stefan Hagfeldt. Efter att febrilt ha försvarat Nya Zeelands systemskifte, från ”wellfare to well-being” som socialdepartementet under Nationals regeringsstyre har drivit systemskiftet. Vad det har inneburit för nyzeeländaren skall vi återkomma till i del III. Detta kan om möjligt vara av intresse för att få ett slags facit i hur ett välfärdsland förvandlas till ett klassamhälle av den modell som SAF, Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet eftersträvar.

Noter:

1. August Palm, 1849-1922. Skräddaren som kringvandrande gesäll i Tyskland och Danmark lärde känna den tyska socialismen. Palm hade vid tjugofyra års ålder anslutit sig till den socialistiska Internationalens tyska sektion 1873. Palm var utan tvivel den tidiga socialdemokratins främste agitator. Se Bunny Ragnerstam. Arbetare i rörelse del 2 sid 109 (Gidlunds Förlag 1987).
2. August Palm: Nutidsbetraktelser sid 3-4 (Eget förlag Stockholm 1885), hämtat ur ”Akta er för socialdemokraterna” (Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap Stockholm 1995).
3. Vid kongressen den 19 april 1889 var det främst fackföreningar som var representerade, men ett mindre antal socialdemokratiska arbetarklubbar deltog också i den konstituerande kongressen.
4. Enligt den s.k. 40-gradiga skalan måste en röstberättigad ha minst en årlig inkomst av 500 kr eller en fast förmögenhet på 800 kronor. Den 40-gradiga skalan innebar också att principen ”En man en röst” inte gällde då antalet röster bestämdes av innehavarens rikedom m.a.o. ju rikare desto mer röster. Kvinnor hade för övrigt ingen rösträtt. Se Linköpings Historia del 4 sid 147-148 (Utgiven av Linköpings kommun 1978).
5. ”Sina djupaste rötter har socialdemokratins idéer i övertygelsen om varje människas okränkbarhet och alla människors lika värde”. Allmänna grundsatser: Vad socialdemokratin vill (Partiprogram Socialdemokraterna 1993 sid 5).
6. För att få en fullödig beskrivning av den tidiga för-socialdemokratiska arbetarrörelsen under denna tidsperiod, 1840-1870 talet rekommenderas Bunny Ragnerstam ”Arbetare i rörelse” del 1 & 2 (Gidlunds Förlag 1986).
7. Bunny Ragnerstam Arbetare i rörelse del 1 sid 258 (Gidlunds Förlag 1896)
8. Hjalmar Branting (1960-1925) var den socialdemokratiska rörelsens främste ledare under många. Sprungen ur borgerliga förhållanden och till yrket journalist. Han valdes till partiordförande 1907. Branting bildade tre egna regeringar under 1920-talets första hälft och tilldelades Nobels fredspris 1921. (Hans Haste Arbetarrörelsens historia Tidens förlag 1987 sid 38)
9. Citerat ur Hans Haste Arbetarrörelsens historia Tidens förlag 1987 sid 25

10. Folkbladet Östgöten 19/7, 24/7, 31/7, 3/8, 6/8, 9/8,13/8, 17/8, 19/8 samt NT 1/8, 9/8, 12/8, 14/8

11. Stefan Hagfeldt Folkbladet Östgöten den 3 augusti 1996
12. Sture Henriksson-Åke Svensson ”Nya Zeeland - föredöme eller varnande exempel” (stencil från FSS) sid 4




VÄLFÄRD FÖR ALLA ELLER VÄLSTÅND FÖR FÅ

Del 2: Uppbyggets förutsättningar



”De giva oss slagg för malm
och spark för vårt släp och slit,
de tröska oss ut som malm
och läska oss sen med sprit.

Min kärring har svälten knäckt,
min dotter är brukets skarn,
förvaltarn själv är släkt
med stackarns första barn.

Han eldar oss helvetet hett
med rapp och med knytnävslag,
han får allt ett vitglött spett
i nacken en vacker dag!”

(Den gamla goda tiden av Gustav Fröding)




Verkligheten bakom poesin
Dessa ursinniga ord från en av svensk realisms främsta poeter, Gustav Fröding, beskriver mer än vältaligt hur arbetande människorna levde för hundra år sedan. Å andra sidan fanns det en stormrik överklass som levde som varje dag vore den sista.

 

Det var exempelvis brukspatronerna, godsägarna och skogsskövlarna som satt på Hotell Knaust i Sundsvall. Men det var också en okänslig, oförstående medelklass i städerna som bestod av intellegentian, tidningsredaktörerna, affärsinnehavarna och alla andra som var snäppet över fattigdomen.

Överklassens och medelklassen hade ringa över för den framväxande arbetarklassen och de fattiga som hade slagits ut från det snabbt förändrade jordbruket. I bästa fall hyste de en överlägsen beskyddande attityd till samhällets olycksbarn, men allt som oftast en avvisande föraktfull inställning.

I mitten på 1800-talet var över 80 % av svenskarna sysselsatta i lantbruket. Ofta som småbönder som inte kunde försörja sig på sin karga jord. Många gjorde som Oskar och Kristina; gav upp den svenska jorden för det okända och helt enkelt emigrerade till Amerika. Vilhelm Mobergs Utvandrarepos är troligen en av de bästa och starkaste historiska beskrivningarna över den svenska fattigdomen och brytnings-perioden mellan lantbrukssamhälle och den framväxande industrialismen.

De som inte emigrerade (1) flyttade (2) istället in till städerna i hopp om att finna arbete då jorden inte längre kunde försörja den växande svenska befolkningen. När Henning i Per-Anders Fogelströms Stockholmsvit kommer till den kungliga huvudstaden hoppas han på ett bättre liv, men han finner precis lika hårda villkor för att överleva som på landsbygden. Det var också den stora omgestaltningen av jordbrukssamhället Sverige till industristaten Sverige som förändrade det sociala livet fullständigt.

Klasskillnaderna blev tydligare, eländet var i sig inget nytt, men i städerna blev det klarare, mer skriande och det blev också tydligare hur det var en klassfråga om vem som levde i armod och vem som levde i överflöd. Det kan synas vara en överdriven beskrivning av förhållandena i Sverige och av den tidiga industrialismens utvecklingen, men likafullt en rättvis beskrivning. Många började också se klassmönstret i levnadsförhållandena. Det skildrades inte bara i de tidigare nämnda romanerna av Fogelström utan av många andra.

August Strindberg ger följande beskrivning i sin välkända roman ”Röda Rummet” som kom ut på 1879 och var egentligen en inte helt oförarglig skildring av konstnärslivet i det dåtida Stockholm. Sålunda skriver Strindberg och det är en radikal hantverkare kanske med egna minnen av 1848 års marskravaller (3) som ger röst åt Strindberg:

”-Jag försäkrar, mina damer, att det här är redan olidligt, sade snickarn. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med ett dån som ett vattenfall, och vi ska begära igen våra sängar. Begära? Nej, ta! Och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag fått, och ni ska få äta potatis, så era magar ska stå som trumskinn, alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi...” (4)

Arbetarnas verklighet
Hur såg då verkligheten ut för arbetarna i slutet av 1800-talet. Vilka var de stora sociala problemen. När August Palm ställde sina inte helt ”obilliga” krav så fanns det en oerhörd ilska och indignation hos de tidiga socialdemokraterna över sakernas tillstånd och den makthavande överklassens ointresse att göra något åt det sociala och mänskliga eländet.

Det fanns mycket tydliga mål att kämpa för, förändringar som måste ske; arbetstiden, lönerna, barnarbetet, frånvaron av arbetarskydd, de katastrofala bostadsförhållandena och de skriande sociala klyftorna. Men också den politiska ofriheten, den totala frånvaron av demokrati. Rösträtten var graderad vilket innebar att en mycket liten del av befolkningen (ca 10%) hade rösträtt, trots 1866 års riksdagsreform och införandet av den graderade rösträttsskalan.

Linköping kan väl knappast beskyllas för att ha varit en industristad, som exempelvis Norrköping, Göteborg eller Malmö. Det kan därför vara intressant att låta ett företag och företeelser i just Linköping få illustrera hur verkligheten såg ut.

Kommerskollegium gjorde 1898 en undersökning (5) av förhållandena vid Sveriges tobaksfabriker. I Linköping fanns Asklunds Tobaksfabrik. Högst på lönelistan stod verkmästaren med en årslön på 1.200 kronor. En cigarrarbetare tjänade 850 kronor och därmed får han anses som en yrkesarbetare. Både verkmästaren och cigarrarbetaren klarade därmed rösträttsgränsen och hade därmed rösträtt i kommunalvalen. Men låt oss se hur det ser ut för övriga på Asklunds; exempelvis lådklisterskorna 228 kronor och striperskorna 150 kronor. Som en jämförelse; fabrikör Asklund själv taxerade 1898 för 15.550 kronor vilket borde ge en klar fingervisning om hur stora samhällsklyftorna i realiteten var.

Arbetstiden varade från 07.00 till 19.00 sex dagar i veckan utom lördag då Asklund i sin godhet stängde redan 18.00! Arbetstiden var dock förkortad i varje fall jämfört med drygt tjugo år tidigare då enligt Hälsovårdsnämnden protokoll från 1875 var arbetstiden då arton timmar per dag. Även barnarbete förekom hos Asklund där minderåriga som trots skolplikt arbetade upp till tio timmar per dag trots att lagen stadgade maximalt sex timmar för barn.


 

Vi kan ta ytterligare ett exempel och då från den statliga anställningens värld. Låt vara en relativt säker anställning, men inte för den skull speciellt välbetald. Måhända var statens kaka säker, men mager säger ju talesättet och följande bär syn för sägen.

 

1866 föddes en gosse som döptes av sina förhoppningsfulla föräldrar till Carl David, efternamnet var Sander. David Sander är det inget märkligt med, men han kan få tjäna som exempel för vår undersökning på hur anställningsförhållandena var för en brevbärare under 1800-talets slut. (6)

1890 trädde David Sander in i det Kungliga Postverkets tjänst såsom ”extra postbetjänt” för vilket han erhöll en årlig lön på 300 kronor. När han 1896 blev ”ordinarie postbetjänt” så höjdes lönen till 500 kronor för att tre år senare bli 600 kronor per år. Där stannade Sanders lön fram till 1907 då den höjdes till den svindlande summan av 800 kronor. (7)

Låt oss slutligen ta två andra mått på ofärden (8) i Sverige. För hundra år sedan var medellivslängden 47 år, idag är den 75 år. För hundra år sedan dog 17.000 svenskar årligen i TBC, idag är det 200 som avlider i samma sjukdom. Det har med andra ord skett en i det närmaste ojämförlig positiv utveckling av medborgarnas hälsa under de gångna hundra åren.


Arbetarrörelsens vägval
Eländet och fattigdomen var med andra ord skriande och det var en avgörande fråga för socialdemokratin och fackförenings-rörelsen att förändra verkligheten. Arbetarrörelsen insåg också snart att för att lyckas måste det ske den politiska vägen. Så när Per-Albin Hansson (9) bildar sin första regering efter framgångsvalet 1932 så börjar det mödosamma, men mycket målmedvetna arbetet att omskapa Sverige till ett folkhem.

Den första gången idén om folkhemmet kom på pränt var i ett tal som Hansson höll 1928:

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skall detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skiljer medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade.” (10)

Vilken väg valde nu socialdemokratin för sitt samhällsbygge? Egentligen fanns det bara två politiska vägval (11) att välja på för arbetarrörelsen och den nyvalda socialdemokratiska ministären. Alternativen var att öka fattighjälpen, att styra ekonomiskt bistånd till de mest behövande. Det skulle med andra ord ha inneburit att den socialdemokratiska politiken hade varit en fortsättning på högerns välgörenhetsidkande. Det andra var att bygga välfärdspolitiken på generella termer. En sådan politik förutsätter att man jämnar ut över åldrar och mellan skikt och klasser för att nå det ”goda hemmet”.

Arbetarrörelsen valde det senare alternativet från det man började genomförandet av reformarbetet efter kriget och ända fram till den nuvarande depressionen början 1991.

Tanken med den generella välfärdspolitiken är att med skatterna som verktyg jämna ut de sociala och ekonomiska klyftorna, skrankorna i form av ekonomi eller att klass-tillhörighet inte skall få vara avgörande för individens möjligheter till utbildning, hälsa eller livskvalitet. Inte heller skall klass och ekonomiska resurser vara det som bestämmer om barnens uppväxt skall vara bättre eller sämre.

De gamla skall inte vara beroende av undanlagda besparingar för en god ålderdom eller god omvårdnad i livets slut. Arbetarrörelsen ville med andra ord bryta ner de tydliga klassklyftorna, att få bort backstugorna och göra utbildning tillgänglig för alla medborgare eftersom de dåvarande förhållandena var en effektiv spärr för en god samhällsutveckling. Allt detta skall ske genom samhällssolidaritet där de som har stora resurser fick betala långt mer än vad de fick åter i samhälleliga bidrag eller samhällsstöd.

Barnavård, skola, utbildning, bostäder ja, alla områden i livet skulle genom ett solidariskt system med beskattningen som bas ge det folkhem som Per-Albin Hansson skissade på 1928. Under främst trettioårsperioden 1945-75 genomfördes också den stora samhällsomvandlingen.

Allt pekade åt rätt håll, full sysselsättning, nya bra bostäder, skolutbyggnad, utveckling av skolan pedagogiskt, universiteten blev tillgängliga även för arbetarungdomen, sjukvården förbättrades, mödravården blev bland den bästa i världen och levnadstandarden ökade snabbt. Den ökade så snabbt att utvecklingen nästan gick att ta på.

Kort sagt, den dynamik som den generella välfärdspolitiken innebar var kraftfull; Sverige förändrades oerhört snabbt och blev på trettio år ett av världens rikaste länder med den kanske högsta levnadsstandarden.

Den stora förtjänsten med folkhemspolitiken, den generella välfärdspolitiken var att den omfördelade resurser och därmed omskapade Sverige till världens mest jämlika samhälle. Arbetarrörelsen lyckades förverkliga en funktionalistisk socialism med inte bara bibehållen demokrati utan den tvärtom den förstärktes och människornas möjlighet att påverka sitt liv ökade betydligt under tidsperiod 1945 och framåt.

Men samtidigt som denna positiva utveckling fanns ett pyrande missnöje och det var från kapitalet och högerkrafterna. Dessa grupper hade aldrig accepterat hur Sverige hade utvecklas från ett klassamhälle med enorma klyftor till ett pragmatiskt folkhem.

Vi skall därför behandla detta i del III av vår diskussion om välfärd kontra ofärd.

Noter:

1. Emigration, utvandring till andra länder. Den största vågen av emigration som skett i Europas historia var den som skedde under perioden från cirka 1850-1910 till USA och Kanada av fattiga. Orsaken var stark befolkningstillväxt, missväxt, ett efterblivet lantbruk och industrialismens genombrott. Ett annat starkt skäl var en frihetslängtan från godsägare och kyrkans förlamande grepp över männskornas tankar. Immigration är samma begrepp men betyder invandring.
2. Omflyttningen från landsbygd till städerna (migrationen) som skedde i stor omfattning under senare hälften av 1800-talet i samband med industrialismens genombrott.
3. Marskravallerna i Stockholm 1848 har gått till den officiella historien som gatubråk. Mycket tyder dock på att de i varje fall till vissa delar var organiserade av socialistiskt influerade arbetarföreningar. Det finns t.o.m. indikationer som pekar mot kontakter med den av Karl Marx ledda Första Internationalen. Se Bunny Ragnerstams ”Arbetare i rörelse” del 1 sid 137-213 samt sid 275-280 samt Ture Nerman ”Första Internationalen-Ett hundraårsminne” i Notiser (AKS) sid 187-191.
4. Citerat efter Aldus/ Bonniers utgåva 1970 sid 146

5. Uppgifterna är hämtade ifrån Linköpings Historia Del 4 (Linköpings Kommun 1975) sid 146-151.
6. För den som är intresserad av denna mindre kända arbetarhistoria rekommenderas Lasse Kvarnströms ”Postavdelning 13 - En hundraårskrift” (Utgiven av SEKO Östra 1996)
7. Uppgifterna om Sanders lön är hämtade från hans matrikelblad. (Ej publicerat)
8. Hans Haste ”Arbetarrörelsens historia” (Tiden 1987) sid 8. Det kan dock vora på sin plats att uppdatera dessa uppgifter. Vad det gäller medellivslängden har den fortsatt att öka sedan Hastes uppgifter som var från 1985. Män blir statistiskt numera drygt 78 år gamla vilket är en ökning med hela 5,5 år. Kvinnorna blir 82,7 år gamla vilket är sin tur en ökning med 3 år.Detta är en remarkabel ökning av livslängden på 20 år. Ang. TBC-fallen så var de 102 1996 varav 91 av fallen var 70 år eller äldre. Tyvärr har antalet TBC-fall ökat sedan dess och var 2004 465 stycken varav 24 % var svenskfödda och 64 % födda utomlands. Övriga är enligt statistiken av okänd nationalitet. Dock är antalet fall av TBC i Sverige bland de lägsta i världen sett per kapita. Källa: SCB och smittskyddsinstitutets hemsidor.

9. Per-Albin Hansson, 1885-1946 var ordförande i SSU 1905 och redaktör för tidskriften Fram. Var statsminister från 1932 till sin död 1946
10. H. Haste ”Arbetarrörelsens historia” (Tiden 1987) sid 26
11. Vi återkommer till den ideologiska grunden för olika former av inriktning av socialpolitiken i del IV av denna uppsats.




 

VÄLFÄRD FÖR ALLA ELLER VÄLSTÅND FÖR FÅ


Del 3: Högerns stora experiment


1968, den globala radikaliseringen 1968 års generation brukar man tala om. Det är sant i så motto att det fanns en stark vänstervåg i hela västvärlden. Den hade vuxit fram ur de stora resningarna i tredje världen där de stora kolonialmakterna hade fått släppa ifrån sina kolonier i Afrika och Asien. Det var också en tydlig radikalisering i de stora arbetarleden, missnöjet med bristen på demokrati på arbetsplatserna och att arbetarna inte fick del i de stora vinster som det svenska näringslivet hade. Det här inte platsen för att diskutera i vilken grad socialdemokratin och fackföreningsrörelsen var med på tåget, men det är helt uppenbart att de stora förändringar som skedde under 1970-talet var ett resultat av tidsperiodens politiska radikalisering. (1)

För de borgerliga politikerna, strategerna och ideologerna var naturligtvis inte de politiska förändringarna som nu kom slag i slag någon munter musik. Men det var svårt, man kunde inte som reaktionen i Grekland 1967 genomföra en statskupp då den grekiska demokratin över en natt förbyttes i en svart diktatur. Problemet var för högern och SAF att socialdemokratin inte behövde dra med sig opinionen utan det var opinionen som hade drivit arbetarrörelsen till en förnyelse från att ha i mångt och mycket förvaltat samhället efter oavbrutet regeringsinnehav under flera decennier.

Med Olof Palmes ordförandeskap (1969) för partiet och när Arne Geijer fyra år senare efterträddes av Gunnar Nilsson var det en bekräftelse på radikaliseringen av arbetarrörelsen. Återigen drev parti och fackföreningsrörelse samhällsomdaningen på ett beslutsamt och målmedvetet sätt. Man kan därför utan överdrift kalla 1970-talet för något av arbetarrörelsens skördetid.

Vänstervågen var stark över hela västvärlden som nämndes förut. Den innebar också att en del heliga kor kom att slaktas. Ett av dessa var USAs demokratiska förträfflighet och det som avlivade myten var Vietnamkriget. USA fick svårigheter att med trovärdighet framstå som demokratins garant då världsopinionen kom att allt starkare att fördöma USAs politik i Sydostasien. Den ökade misstron mot USAs politik innebar också att ”USA-ideologin” blev allt mindre gångbar. Och likt poeten Majakowskis stormsvalor var det framförallt ungdomen (och tidsmässigt före föräldragenerationen) som såg på USA med än mer kritiska ögon ju längre kriget pågick.

Nyhögerns strategi
Detta lämnade naturligtvis inte den amerikanska administrationen någon ro och man började diskutera hur man skulle kunna vända opinionen mot primärt kriget men också i synen på USA. I slutet av 1960-talet tillsattes den s.k. Dooley-kommissionen som hade i uppdrag att hitta medel att motverka den USA-bild som växte fram; bilden av USA som demokratins främste tillskyndare uppfattades snarast som dess raka motsats. Vi ska inte gå in närmare på vad som blev den amerikanska strategin, men ett faktum är att Europa under de första fem åren av 1970-talet kom att översvämmas av amerikansk musik, amerikanska begagnade bilar, amerikanska kläder och amerikanska värderingar.

Det var en svensk som ”pryade” hos Dooley-kommissionen under 1970. Hans namn var Sture Eskilsson och var utsänd av SAF för att studera vilka metoder amerikanarna hade tänkt att använda för att vända opinionen i sin favör. Eskilsson kom entusiastisk hem och skrev ett beramat PM (2) till SAF-ledningen där han slog fast vad som han ansåg vara viktigt för SAF och den svenska högern.

I korthet skulle SAF ägna allt större resurser åt en teoretisk-ideologisk debatt, starta förlagsverksamhet, uppmärksamma universitetsvärlden och inte minst den vanliga skolan. PM:et lade stor vikt vid ”näringslivets ideologi” och att SAF skulle ”konsekvent hävda individens intressen”. Den främsta målgruppen för SAF:s strävanden var journalister, riksdags-politiker, student- och ungdomspolitiker samt kulturarbetare. Vi kan i korthet konstatera att Eskilssons PM var i sin kärna en planläggning för hur högern och SAF i grunden skulle förändra välfärdsstaten Sverige till ett marknads-ekonomiskt samhälle.

Den ideologiska inspirationen till ny-högerns politiska tänkande är att finna hos de amerikanska filosofiprofessorerna John Rawls respektive Robert Nozick. Rawls satte upp under 1970-talets början två principer (3) för fördelning av de viktigaste nyttigheterna i en människas tillvaro:

Första principen
* var och en har samma rätt till grundläggande friheter som är förenliga med samma friheter för alla. Det innebär, förenklat uttryckt att ingen individs eller grupps frihet får inkräkta på någon annans individs frihet.

Andra principen
** Sociala och ekonomiska ojämlikheter ska införas bara om de är till fördel för de sämst ställda (differensprincipen)

*** Sociala och ekonomiska ojämlikheter ska införas bara om de knyts till att alla kan konkurrera på rimliga och lika villkor (jämlikhets-principen).

Till Rawls princip knyts också två prioriteringsregler:

* Den första principen är överordnad den andra.

** Jämlikhetsprincipen är överordnad differensprincipen.

Vad blir den politiska konsekvensen av Rawls filosofiska resonemang. Egentligen är konsekvenserna enkla att inse. Det blir omöjligt och felaktigt att gynna samhällets mindre lyckligt lottade med en välfärdspolitik likt den vi har tillämpad i Sverige. Den blir t.o.m. filosofiskt otillständigt genom att den ”kränker” redan väletablerade, rika och gynnade, deras frihet blir med andra ord överordnad samhällsmed-borgarnas rätt till ett gott liv. Var och en måste själv förverkliga sina drömmar och hävda sin egen rätt. Statlig fördelningspolitik blir omöjlig därmed i ett Rawlskt perspektiv.

Det finns även andra som än mer tydligt än John Rawls skapar en filosofisk grund för den kommande nyliberala politiken. Den tidigare nämnde kollegan till Rawls Robert Nozick (4) gick ytterligare ett steg längre då han betecknade fördelningspolitik som ”distributiv rättvisa” och menade att det kränkte individens rätt till egendom.

Om detta är den filosofiska grunden för ny-högerns strävanden så skapades den ekonomiska tankevärlden utifrån nobelpristagaren Milton Friedmans teorier om avreglering och den fria kapitalismen. Förenklat fungerar samhällsekonomin enligt Friedman i det långa loppet endast genom en total avreglering och en ohämmad marknadskapitalism.

Marknadsekonomen Friedmans teori innebär att varje individs strävan efter rikedom också vägen till ett samhälle i ekonomisk balans. Det främsta redskapet för politiken blir enligt Friedman att kontrollera penningmängden i ett samhället för att skapa förutsättningarna för en fungerande ekonomi. Friedmans teorier går under de gemensamma beteckningen ”monetarism” och målet att minimera inflationen. Det innebär att sysselsättningen överges som primärt mål för den ekonomiska politiken.

Den nyliberala politiken kom att prövas i först Chiléjuntans 70-tal, därefter under Reagans presidentperioder i USA och slutligen i ett fullskaleexperiment; Nya Zeeland.

Den sociala katastrofen-Nya Zeeland
Nya Zeeland är ett vackert land på andra sidan jordklotet och få av oss européer vet speciellt mycket om detta örike. De tre och en halvmiljoner invånarna har vant sig vid en välfärd lik den svenska. Nya Zeeland har också varit en föregångare inom det socialpolitiska området.

Bonniers Lexikon konstaterar att ”dock har 1980-90-talens ekonomiska kris urholkat trygghetssystemen” (5), vilket torde vara årets ”understatement” för att uttrycka sig milt. Nya Zeeland tillhör det brittiska samväldet och det är också ett av skälen varför landet kom i stora problem under 1980-talets början. Konsekvensen av exportberoendet till de brittiska öarna blev i ett slag övertydligt när britterna tog steget in i det dåvarande EG 1973. Ytterligare en anledning till Nya Zeelands problem var följderna av OPEC:s oljechock i början av 1970-talet.

Med bakgrund av de stora ekonomiska problemen som nu kom att drabba Nya Zeeland formades den politik som Labour påbörjade 1984. Labour kom att lyssna på de nyliberala locktonerna och fick också bära följderna av en tidigare mindre klok ekonomisk politik. Den nyzeeländska skuldsättningen försatte också landet i en situation som gav långivarna utrymme att tvinga fram den politik som följde. Partiet genomförde därför en politik med avregleringar och privatiserande som huvudlinje. Den offentliga sektorn krymptes med följd att televerk, järnväg, banker och flygbolag såldes ut. Samtidigt som all offentlig verksamhet utsattes för konkurrens genom att köp-och-säljsystem infördes.

Labourregeringen genomförde också avgiftshöjningar som innebar att de sämst ställda inte fick samma möjligheter som tidigare till vård, omsorg och utbildning. Givetvis avreglerades valuta och kreditmarknaden likaså. Senare år har även en ny kraftigt försvagad arbetsrätt införts; Employment Contract Act (ECA).

Mycket av förändringarna föregicks av en akut finansiell kris och den krisen var början på den totala avregleringen av ekonomin. Det finns ett antal ansedda bedömare som menar att den stimulerades mer eller mindre av finansministern Roger Douglas (6) slarviga (?) uttalande om kommande devalveringar (7).

Det är inte utan att mönstret känns igen. 1991 års 500% ränta, avregleringarna under Bildts sejour i Rosenbad och de genomförda förändringarna gjorda under den nuvarande socialdemokratiska regeringen. De bär alla samma nyliberala grundinställning, en mer eller mindre kapitulation för marknaden och nyhögerns strävanden. I Bildts fall frivilligt och med gott hjärta, i Carlsson/Perssons fall likt Biskop Brask ”nödd och tvungen”.

Under 1980 och 1990-talen har Nya Zeeland förändrats från ett välfärdssamhälle modell Sverige med full sysselsättning, bra generella välfärdssystem och ett samhälle med bra levnadsbetingelser för alla medborgare till det mest marknadsekonomiska samhället i västvärlden. Idag är Nya Zeeland något helt annat vilket statistiken talar sitt tydliga språk om: arbetslösheten var 4% när Labour började sin avregleringspolitik, idag ligger den nära 10%. Det är något lägre än för några år sedan men någon full sysselsättning ligger avlägset ännu. Lönerna har sjunkit och antalet heltidsjobb är drastiskt lägre idag än i början av 80-talet.



Arbetslösheten i % av arbetsstyrkan: (8, 9)

1985 4,1
1986 4.0
1987 4,0
1988 5,6
1989 7,1
1990 7,8
1991 10,3
1992 10,3
1993 9,5
1994 8,2
1995 6,1
1996 6,2
1997 6,9

Det finns även andra mått på tillståndet i det nyzeeländska samhället. Hushållens disponibla inkomster har sjunkit under perioden 1987 tills dags dato. Under 1987-1991 med hela 5,3% och löntagarnas reallöner sjönk från 1992 till mitten av 1995 med 2,5%. Var tionde löntagare fick sin lön sänkt 1991-92 och det med hela 8-15%, övriga fick inga eller mycket blygsamma löneökningar samtidigt som ett fåtal fick kraftiga lönelyft.

Löneskillnaderna har därför ökat kraftigt på den nyzeeländska arbetsmarknaden. Samtidigt som ett resultat av ECA har fackets inflytande och påverkansmöjligheter reducerats till att idag vara ytterst små. Förhandlingrätten är inte självklar utan det måste ges individuellt av varje löntagare till facket samtidigt som arbetsgivaren har rätt att vägra att förhandla om han så finner lämpligt.

Andra genomförda förändringar (läs försämringar) är borttagandet av OB-tilllägg, sämre semesterersättning, avreglering av arbetstidslagstiftningen, försämrade sjukförmåner, ja kort sagt stora delar av de avstalsenliga förmånerna och hela det sociala skyddsnätet har försvagats eller helt eliminerats av systemskiftet. Löntagarnas intressen har helt få ge vika för marknaden och de starka kapitalinstressena.

Fullföljandet av den av Labour påbörjade politiken och av National slutförda (?) har också gett en politisk kris. Labour har tappat 2/3 delar av sina väljare samtidigt som även National har tappat mycket av sitt väljarstöd. Det idag tredje största partiet är att beteckna som ett ultra-nationalistiskt missnöjesparti.

Den genomförda nyliberala politiken har resulterat i ett sammanbrott för fackföreningsrörelsen. I en analys utgiven av det nyzeeländska LO, CTU (Council of Trade Unions), 1995 menar man att sammanbrottet har möjliggjorts av främst tre grundorsaker:

”1. Den nyliberala politiken som sätter företagens intressen före arbetarnas rättigheter och vinstintresset före jämlikhet och arbetsfred.

2. Disorganisationen (disunionsation) av arbetskraften genom att försvåra och fördyra möjligheterna till att upprätthålla slagkraftig kollektiv organisering.

3. Nedbrytandet av förhandlingarna till företagsnivå som enbart har varit till arbetsgivarnas fördel.” (10; Min översättning.)

Under parollen ”From welfare to well-being” har också National under 1990-talet drivet en målmedveten förändring av välfärdssystemen på Nya Zeeland. Bidragsnivåerna har kraftigt sänkts, man har infört behovsprövning av alla bidrag och man har också lagt över delar av den offentliga sektorn på frivilliga organisationer. Slutligen har National genomdrivit beställar-utförarmodellen (11) inom hela välfärdssektorn . National har också fört en debatt med budskapet varför ge de rika bidrag när skattepengarna behövs på annat håll. Argumentationstekniken gentemot de generella välfärdssystemen kan synas vara bestickande (jfr debatten om barnbidragen i Sverige), men syftet är att genomföra starka nedskärningar i välfärden vilket också har skett på Nya Zeeland.

En växande kritik
Nu är det inte så att nyliberalerna är de enda som hörs på Nya Zeeland. CTU, d.v.s. LO, har riktat och riktar oerhört stark och väl underbyggd kritik mot den förda politiken. Labour har i efterhand och med en partisplittring i ryggen insett många av de missgrepp som gjordes på 80-talet. Men den främste och intellektuellt kraftfullaste av kritikerna är professor Jane Kelsey vid Aucklanduniversitetet.

Hon för fram i sin bok ”Economic Fundamentalism” en svidande kritik mot de förändringar och det systemskifte som har skett. Hon inleder sin bok med följande dedikation:

”For my mother and others of her generation who feel angry and betrayed”

(Till min mor och andra av hennes generation som är arga och känner sig förrådda, min översättning)

Som en avslutning på denna skissartade genomgång av nyhögerns ideologi och samhällsexperiment kan det var intressant att citera en av deras egna. Moody´s Investors Services skrev i sin rapport om Nya Zeeland 1994 följande:

”Omorienteringen av Nya Zeelands ekonomiska politik efter 1984 representerar en av de mest ambitiösa och genomgripande strukturella reformer som har genomförts i något OECD land... Då förväntade sig många att reformprocessen skulle bli förhållandevis kort och smärtfri. Som det nu har blivit har reformprocessen blivit mycket svår och smärtsam för många segment inom det nyzeeländska samhället” (12)

Det kan kanske vara ord värda att tänka på även för oss i Sverige, valet står faktiskt mellan en nyliberal väg eller en utveckling av den generella välfärden. Erfarenheterna från Nya Zeeland är därför värda att studera, då den politik som en i första läget ideologiskt förvirrad socialdemokrati (Labour) förde.

I det andra skedet var det en målmedveten höger i form av National bedriv samma politik som också ger ett slags facit vad som är att vänta av ett lika omfattande systemskifte även i Sverige. Det är inget ekonomiskt val utan ett politiskt ställningstagande. Och till syvende og sist handlar det om hur vi vill att samhället skall ta hand om sina medborgare.

Noter:

1. Den här perioden sedd ur LO-perspektiv är väl beskriven Charles Kassman ”Arne Geijer och hans tid 1957-1979 (Tidens Förlag 1991) sid 309-359.

2. PM angående SAF:s informationsverksamhet, 22 mars 1971. PM:et som kom på avvägar publicerades i vänstertidskriften Clarté 1971.
3. För en mer utförlig genomgång av Rawls tankevärld rekommenderas Malnes-Midgaard ”De politiska idéernas historia” (Studentlitteratur 1994) sid 288-307.

4. Reidar Larsson ”Politiska ideologier i vår tid” (Studentlitteratur 1994) sid 116-117
5. Bonniers Multimedia Lexikon 1996, uppslagsord Nya Zeeland

6. Den samme Roger Douglas leder idag ett litet nyliberalt parti på Nya Zeeland.
7. S. Henriksson- Å. Svensson ”Nya Zeeland-föredöme eller varnade exempel” (FSS) sid 4
8. Jane Kelsey Economic fundamentalism (Pluto Press 1995) sid 255
9. Carl von Shéele Föredrag hållit för den socialdemokratiska partistyrelsen 1996 (stencilupplaga) De tre sista uppgifterna (1995-97) är hämtade från denna källa.
10. Pete Harris ”Labour market deregulation and economic performance” Utgiven av CTU 1995 (NZ LO) sid 7. Min översättning.
11. S. Henriksson-Å. Svensson ”Nya Zeeland-föredöme eller varnade exempel” (FSS) sid 6
12. Jane Kelsey ”Economic fundamentalism” (Pluto Press 1995) sid 7, min översättning




VÄLFÄRD FÖR ALLA ELLER VÄLSTÅND FÖR FÅ
Del 4: Välfärd eller…..

Bismarck och socialistskräcken
Under senare år har det förts en intensiv debatt om välfärdspolitikens förutsättningar. Många har känt sig kallade att ge sin eller sitt partis, organisations eller blads uppfattning. Det har också i den debatten spridits både en och annan myt, halvsanning eller i vissa fall direkta felaktigheter. Det kan därför vara på sin plats att klarlägga grunderna för välfärdspolitiken eller socialpolitik som den vetenskapliga termen är.

Socialpolitik i modern tappning började tillämpas för drygt hundra år sedan. Innan dess hade det varit familjens, byns eller husbondens sak att ta hand om de sina när inte de längre orkade eller kunde arbeta som tidigare. ”Socialpolitik” innebar ofta undantaget, lite mat så livet inte flydde och en viss tillsyn. Det var med andra ord ingen trygg ålderdom eller vad som nu orsakade oförmågan att delta i det dagliga arbetet.

När arbetarklassen uppstod som en följd av industrialismen uppstod också behovet av socialpolitik. Nu fanns inte längre samma sociala skyddsnät som i det gamla bondesamhället. Var och en hade möjligtvis sin familj, inkomsterna var låga och räckte nätt och jämt till det egna försörjet. Arbetarnas kamp för en större bit av produktionens överskott gav också de erfarenheter som skapade en medvetenhet om samhället och klassklyftorna. Den sociala medvetenheten tog sig uttryck i en politisk medvetenhet i form av socialistiska idéer.

Under 1800-talets senare hälft blev det också allt vanligare med strejker, upplopp och t.o.m. uppror som Pariskommunen 1871 vilket naturligtvis skakade om de borgerliga makthavarna i olika länder. Socialistskräcken kom att sprida sig minst lika fort som de socialistiska idéerna. Man införde i flera länder anti-socialistlagar och förbud mot fackföreningar. Men flera politiker insåg att detta inte räckte, förtrycket måste kombineras med en morot och därför kom förslag om en politik som skulle ta bort de värsta, mest iögonfallande orättvisorna. Nöden skulle motas med sociala reformer.

Reformerna hade också som en av sina viktigaste uppgifter att stoppa ”socialistspöket”. 1880 införde därför Bismarck en socialförsäkring för industriarbetarna i Tyskland samtidigt som samme Bismarck hade lagstiftat om förbud för det socialdemokratiska partiet och fackföreningarna att verka redan 1878.

Järnkanslern Otto von Bismarck sammanknippas knappast med en progressiv politik. Men faktum är att den tidigare fattigvårdspolitiken förändrades i Tyskland enligt idéer som var Bismarcks. Politiken byggde på att ge industriarbetarna kontant ersättning vid sjukdom, vid olycksfall eller när arbetaren inte längre kunde arbeta p.g.a. ålder. Det fanns en korporativ (1) linje i Bismarcks politik, industriarbetarna och senare även andra yrkesgrupper fick sina egna kassor och med arbetarna i majoritet i ledningen, men tillsammans med arbetsgivarna.

Ersättningsnivåerna sattes olika och kassorna leddes, som tidigare nämnts, gemensamt av arbetare och företagare. Tanken var att arbetarna skulle vända socialisterna och fackföreningarna ryggen och istället solidarisera sig med arbetsgivaren och ”sitt” företag.

Järnkanslerns politik mötte motstånd från två håll, liberalerna och socialisterna. Båda politiska riktningarna riktade en skarp kritik mot den konservativa politiken. Man skall vara väl medveten om att det inte var några humanitära skäl som var grunden för Bismarcks politiska linje utan den hade sitt fundament i en konservativ samhällsuppfattning. En statsuppfattning och en hierarkisk klassuppfattning där varje klass har sin plats och skall så stanna.

Varje försök att ändra hackordningen är därför av ondo då den enligt exempelvis den katolska kyrkan är instiftad av Gud. Det bibliska budet att hedra överheten gäller fullt ut i denna politiska uppfattning. Det är med den bakgrunden vi ska se på kritiken från liberaler och socialister i 1880-talets Tyskland.

Socialisternas och liberalernas kritik
Liberalernas uppfattning var och är även idag att marknaden klarar av att sköta även denna del av samhället utan inblandning. Om samhället lägger sig i socialpolitiken skadas den marknads-ekonomiska mekanismen och gör ont värre.

Mycket av den kritik som liberalerna för hundra år sedan framförde mot Bismarcks social-politiska tankar går igen i dagens svenska debatt om den generella välfärdspolitiken.

Socialisterna vände sig inte i sak mot förbättringar och de mycket modesta reformer som infördes utan riktade kritiken var mot den konservativa strategin att avväpna den socialistiska rörelsens samhällsomvandlande kraft genom försiktiga reformer. Den reformistiska socialdemokratiska samhällsuppfattningen med jämlika och solidariska medborgare hamnade därför i en motsattsställning till syftet med den konservativa politiken, men även till den liberala marknadsuppfattningen då den inte omfattade den sociala människouppfattningen.

Den stora striden står numera mellan den nyliberala respektive den socialdemokratiska uppfattningen. Det konservativa synsättet är i varje fall i de nordiska och anglo-saxiska länderna av mindre betydelse. T.o.m. i järnladyn Thatchers Storbritannien var det inte den konservativa uppfattningen som styrde utan snarast den nyliberala ståndpunkten.

Det går att sammanfatta de två diametralt olika synsätten i tabellform som kan åskådliggöra skillnaderna i ideologiskt ställningstagande. Tabellen är hämtad från en uppsats (2) av Walter Korpi, professor vid Institutet För Social Forskning vid Stockholms Universitet.

ASPEKT                        MARKNAD                  POLITIK
Aktörer                      Säljare/köpare          Medborgare
Beslutsprincip             Egennytta                Allmännytta

Missnöjesreaktion        Sorti                       Protest
Handlingstyp              Individuell                Kollektiv
Maktresurser              Kapital                     Rösträtt

Det kan vara värt att kort kommentera skillnaderna i synsätt och den ideologiska grundskillnaden mellan socialdemokratiska respektive nyliberala politiska inriktningar. Med en uppfattning som gör medborgarna till kunder på en marknad är det naturligt att det är egennyttan som är den främsta drivkraften. Men hyser man istället uppfattningen, som reformistiska socialister anser, att det är ett allmänt samhällsintresse att ta hand om sina medborgare så ingen skall lida nöd eller ha väsentligt lägre levnadsstandard p.g.a. sjukdom eller ålder. Det här resonemanget har också gått igen i det politiska handlandet och i den vetenskapliga litteraturen kring socialpolitikens villkor.

Socialpolitiken i dagens politiska debatt
I den tidigare nämnda uppsatsen av Walter Korpi talas om en institutionell respektive marginell socialpolitik (3). Den marginella socialpolitiken utgår från familjen och marknaden som den naturliga grunden för välfärden. Åtgärderna blir också riktade och får karaktären av nödåtgärder. När individen eller familjen hamnar i problem så får de ett tillfälligt bistånd av samhället. Några generella åtgärder för att utjämna mellan grupper, skikt och klasser finns inte i den marginella eller rättare sagt den riktade socialpolitiken. Behovsprövning av snart varje bidrag eller stöd är normalt i de länder som tillämpar denna politik. Exempelvis Australien har t.o.m. behovsprövade pensioner.

Den här formen av socialpolitik ger också vissa konsekvenser som kan synas oväntade. Det vanligaste argumentet för behovsprövning är att det är orättvist att medelklassen skall få bidrag när de inte behöver dessa. Det kan verka som en slående argumentation, men politiken är inte lika övertygande i sin praktik. I den tidigare nämnda uppsatsen (4) av Walter Korpi visar författaren att den behovsprövade linjen (marginell) inte ger önskat resultat. De fattigaste blir inte hjälpta i det långa loppet som sker med en generell (institutionell) politik.

Hur ska man förklara dessa till synes märkliga konsekvenser? För att få en fingervisning är det av intresse att studera den skatterevolt som skedde i USA under 1970-talets slut och början av 1980-talet. Bakgrunden var att taxeringen av fastigheter höjdes som en följd av den tidigare presidenten Lyndon Johnsons krig mot fattigdomen. Skatteinkomsterna användes till åtminstone viss del för att betala den behovsprövade socialpolitiken. I den situationen var det en förhållandevis enkel sak för högerkrafterna (och dem är det gott om i USA) i amerikansk politik att få gehör för sin uppfattning att det var ”orättvist” att strävsamma arbetare skulle betala för ”lata negrer som inte ville arbeta utan levde på bidrag”. Den i vissa stycken rasistiska propagandan fann också en grogrund vilket har resulterat i att socialhjälpen har blivit avsevärt restriktivare i USA än för tjugo år sedan.

Hur det kan bli så här kan förklarar med den s.k. lökmodellen (5). De som får del av den behovsprövande socialpolitiken pekas ut, medan de som med sin skatt finansierar bidragen utan att känna sig utpekade kan dra bort sitt stöd för en sådan politik. Det blir lättare att solidarisera sig med medelklassen än med de fattigare skikten inom sin egen klass eller grupp.

Det finns ytterligare ett problem och en följd av en marginell socialpolitik. Den effekt som den får är att det skapas en fattigfälla. Om den som tar emot olika bidrag som är behovsprövade ökar sin inkomst genom ökad omfattning av arbete, exempelvis går från deltid till heltid förlorar han (vanligast hon) sina bidrag och intresset för att ta jobb eller att öka sin omfattning av jobb blir mindre.

Detta går att se när det gäller bostadsbidragen i Sverige där en löneökning kan resultera i förlorat bidrag som i sig kan innebära mindre disponibel inkomst. Effekten av fattigdomsfällan blir att bidragsmottagaren riskerar att fastna i ett bidragsberoende.

Den marginella, behövsprövade socialpolitiken innebär att den splittrar arbetarklassen och det var samma syfte som Bismarcks socialpolitik från 1880-talet hade. Vi kan alltså se en sammansmältning här mellan den konservativa uppfattning och liberalernas marknads-ekonomiska socialpolitik. Det går även här att göra en skissartad sammanställning.

ASPEKT                      MARGINELL           INSTITUTIONELL
Åtgärdsinriktning      Selektiv                 Generell
Organisationsform    Segmentering         Solidarisk
Finansiering             Avgifter                 Skatter
Målsättning              Minimistandard       Normalstandard

Privatförsäkring        Stor                       Liten
Behovsprövning        Omfattande            Begränsad
Förebyggande           Begränsade            Omfattande
åtgärder

Tragiska följder av liberalernas socialpolitik
Vi kan därför konstatera att en marginell, behovsprövad socialpolitik för det första inte hjälper dem som behöver hjälpen mest, den ökar inte jämlikheten i samhället. För det andra behovsprövade system orsakar en splittring av löntagarna då det blir ganska lätt att argumentera för att de skötsamma, dugliga och duktiga inte ska behöva betala för de lata, slarviga och ointresserade (jfr. fördomarna om socialhjälpen). För det tredje kan man konstatera att en behovsprövad inriktning av socialpolitiken inbjuder till fusk då fattigfällan är en reell risk. För det fjärde finns det undersökningar som understryker att risken att förbli fattig i USA är tolv gånger större än i Sverige och detta beror på det behovsprövade systemet.

Bo Rothstein skriver i sin bok ”Vad bör staten göra?” (6) att fattigdomen bland de amerikanska vita är dubbelt mot den bland invandrade turkar i Tyskland. USA har också tiofalt fler svarta fattiga och 40% av dessa är fortfarande fattiga efter tre år medan siffran bland turkarna i Tyskland är endast 4%. Att USA har en behovsprövad socialpolitik medan Tyskland har en generell dito, detta behöver väl knappast i det här sammanhanget påpekas.

Det finns även ett annat perspektiv och då utifrån frågan om obligatoriska socialförsäkringar eller privattecknades (7) effekt på generell respektive behovsprövad välfärdspolitik. Det har uppmärksammats i den vetenskapliga litteraturen och rör det som kallas fripassagerar-problematiken. I ett obligatoriskt försäkringssystem kan ingen ”komma undan” och det är i sig ett samhällsintresse för ändock blir det samhället som får ta hand om den enskilde som råkar illa ut. Faktum är att inget civiliserat samhälle kan låta bli att ta hand om sina medborgare när de drabbas av olycka, blir svårt sjuka eller av andra skäl inte längre kan försörja sig själva.

Det finns också en närsynthet som innebär att den enskilde inte alltid ser risken att drabbas själv som avgörande och därför antingen är underförsäkrad eller helt saknar försäkringsskydd. Obligatoriska lösningar är därför att ur samhällssynpunkt att föredra och är samhällsekonomiskt en vinst. Det är också uppenbart för de flesta att det är omöjligt att spara på egen hand för att försäkra sig mot sjukdom, ålderdom eller annat som kan hända under livets gång. Då blir obligatoriska försäkringar den bästa lösningen.

Fördelningpolitiskt är obligatoriska lösningar att föredra då kravet faller att var och en skall bära sina egna kostnader utan kollektivet klarar finansieringen. Man kan också gynna vissa försäkringstagare genom att underfinansiera dessa och överfinansiera andra. Det finns alltså stora fördelningspolitiska fördelar med obligatoriska försäkringssystem som en del av den generella välfärdspolitiken. Detta har diskuterats bl.a. av Ann-Charlotte Stålberg i hennes bok, ”Våra pensionssystem” på SNS förlag som knappast kan beskyllas för att vara ett vänsterförlag (8).


Det möter naturligtvis svårigheter att kort sammanfatta skillnaden mellan en socialpolitik med inriktning på behovsprövning och en generell välfärdspolitik. Vi kan dock se skillnaden i några avseenden. I länder med marginell socialpolitik är barnadödligheten högre än i länder med institutionell/generell välfärdspolitik. Det i sig självklara faktumet att länder med högre fattigdom har också en följaktligen högre spädbarnsdödlighet. I USA som har 18% fattiga dör tretton barn per 100.000 födda under första levnadsåret medan i Sverige med sin förhållandevis låga fattigdomsprocent, 6%, endast sju barn per 100.000. (9)

Fördelningspolitik för jämlikhet
Vi skall slutligen analysera en annat intressant perspektiv på generell välfärdspolitik. Medan den marginella socialpolitiken inte förmår att omfördela mellan vare sig klasser, skikt eller grupper i samhället så har den institutionella politiken den förmågan. Genom generella bidrag under de faser av livscykeln då kostnaden för familjen är störst så möjliggörs också att barnfamiljer kan hålla en bra standard trots höga kostnader för barnens uppväxt. Likaså när människan blir sjuk eller gammal så finns generella bidrag som gör att det går att hålla en god levnadsstandard även under denna tidsperiod i levnadscykeln. Detta är en aspekt på den generella välfärden som ofta bortses ifrån. För att staten skall klara detta måste också alla solidariskt bidra till ekonomin genom skatten. Det innebär också att det skapas ett självklart nätverk, en gemensam bas då alla får del av förmånerna. Jämför detta med vårt tidigare resonemang om den amerikanska skatterevolten i detta kapitel.

Vi kan också konstatera att samma politik fördelar välfärden inte bara över åldrar utan även mellan klasser, skikt och grupper i samhället. Skillnaden i disponibel inkomst minskas radikalt i ett system med generell välfärdspolitik vilket inte sker ett system marginell socialpolitik. Den miljon svenskar som har de lägsta inkomsterna får, räknat över livet, ut 1,5 miljoner mer än vad de betalat i skatt. De rikaste, de tjugo procenten med de högsta inkomsterna betalar å sin sida in 1,3 miljoner mer än vad de får ut av systemen. Med andra ord det är den av borgerliga politiker så förhatliga s.k. rundgången som innebär en omfördelning av inkomsterna mellan de fattigaste och rikaste som är långt mer effektiv än modeller med riktade och behovsprövade system.

Slutligen kan vi konstatera att den generella välfärdspolitiken har en långt större träffsäkerhet när det gäller att omfördela rikedomarna i samhället, att skapa jämlikhet och att sörja för en god samhällsutveckling i allas intresse. Den generella välfärden är därför en vital del av den demokratiska socialismens politik.

Noter:

1. Denna korporativa politik kom att sedan drivas till fulländning i de fascistiska diktaturerna i Italien, Spanien och Portugal under 1920 och 30-talen.

2. Walter Korpi ”Socialpolitiken - hundraåring i snålblåst” ur Vägval-uppsatser om några demokrati-problem, Brevskolan 1983, sid 103

3. Den institutionella socialpolitiken svarar i politiska termer mot generell välfärdspolitik, marginell är att likställa med behovsprövad politik.
4. Walter Korpi ”Socialpolitiken-hundraåring i snålblåst” sid 108-112

5. Generell välfärd i allas intresse (LO 1996) sid 21

6. Se Generell välfärd i allas intresse sid 21
7. Denna diskussion är givetvis tillämplig på debatten om ett nytt pensionssystem, men principiellt även på frågan om kollektiv hemförsäkring som Kommunalarbetarförbundet m.fl. LO-förbund har hamnat i.

8. Se sid 57-80
9. Generell välfärdspolitik i allas intresse sid 8


VÄLFÄRD FÖR ALLA ELLER VÄLSTÅND FÖR FÅ
Del 5: Ideologin som måttstock för politiken- Några slutsatser

Då och nu
Nu har vi kommit till världs ände med vår undersökning. Vi har gjort vår resa genom historien och förhoppningsvis identifierat nyliberalismen som vad den är - samma gamla högerpolitik som tidigare. Det högern hävdade för hundra år sedan är i princip samma politik som nyliberalerna förfäktar idag. Motståndet mot en utjämning i allas intresse möts med ett föraktfullt tal om nivellering. Kraven på rättvisa kallas ”distributiv rättvisa” som hos högerideologen Robert Nozick, även om han kom på bättre tankar under 1980-talets slut och istället hävdar att välfärden är en offentlig angelägenhet och att alternativet är ett allt mer polariserat samhälle.

Så när Moderaterna skriver följande om socialförsäkringarna är det egentligen ingen skillnad mot vad andra tidigare reaktionära högerpolitiker har sagt genom årtiondena:

”För att förhindra en permanent massarbetslöshet krävs en vilja till nytänkande när det gäller socialförsäkringarna i allmänhet och arbetslöshets-försäkringen i synnerhet. Ett grundläggande problem är att nuvarande ordning leder till mycket höga reservationslöner. Därmed menas den lägsta lön som en arbetstagare kräver för att acceptera ett erbjudet arbete. Reservationslönen bestäms av den konsumtionsnivå vederbörande kan upprätthålla utan att acceptera det erbjudna arbetet.

Det centrala i reservationslönens bestämning är nivån på arbetslöshetsersättningen, ersättningen vid deltagande i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, samt möjligheterna att erhålla andra ekonomiska stöd som bostadsbidrag, barnbidrag och socialbidrag.” (1)

Vad säger Carl Bildt och hans likar; löntagarna måste svältas till arbete. Välfärdssystemens ersättningsnivåer skall sättas så lågt att varje jobb blir attraktivt oavsett hur dålig lönen än är. Synsättet bygger på en övertygelse om att löntagarna är lata, omotiverade till jobb och därför måste tvingas till att försörja sig genom eget arbete. Människosynen är skrämmande och bygger helt på den sedvanliga borgerliga människouppfattningen som redan Edmund Burke gjorde till sin.

Det nyliberala receptet har provats med känt resultat på Nya Zeeland för att anknyta till vår genomgång. Resultatet avskräcker, det har inte varit en samhällsekonomisk vinst utan tvärtom en katastrof för den nyzeeländska ekonomin vilket man inser då man tar del av fakta som de följande:

- att arbetslösheten har inte sjunkit

- att 25% fler idag arbetar mer 50 timmar per vecka sedan ECA infördes
- att heltidsarbetande har sjunkit med 4,7% medan deltidsarbetande har ökat med 18%
- att allt fler heltidsarbetande ersätts av deltidsarbetande
- att offentliganställda har inte fått några lönelyft de senaste fyra åren. (2)

Detta är bara några exempel på konsekvenserna av det nyliberala systemskiftet på Nya Zeeland, det finns fler men exemplen ger en klar uppfattning om vart högerns politik leder.

Från Bismarck till Bildt
När Järnkanslern Otto von Bismarck införde socialpolitiken 1880 i Tyskland så var det inte p.g.a. omtanke om arbetarna utan med syftet att stoppa arbetarrörelsens framväxt. Vilken påverkan hans politik hade på den tyska arbetarrörelsen i det långa loppet låter sig vara osagt. Men betydelsen ligger snarare i det faktum att en borgerlig politiker insåg betydelsen av socialpolitik vilket också sedan har blivit ett av socialdemokratins viktigaste instrument för att förändra Sverige till en välfärdsstat av modernt snitt.

Så när Per-Albin Hansson beskriver folkhemmet är det med en ideologisk övertygelse om att det är rätt för människorna och för samhällsutvecklingen. För det är lätt att inse att det finns inga ekonomiska skäl till att föra nyliberala politik som den förts på Nya Zeeland eller för den delen den som Carl Bildt regering förde. Den ekonomiska härdsmältan hotar tvärtom samhällets fundament genom att det enda som skapas är ökade klyftor, försämrad samhällsekonomi, budgetunderskott och massarbetslöshet.

Så till syvende og sist handlar det om ett politiskt val, om ideologisk övertygelse. Det handlar om en vision om hur samhället skall se ut. Antingen ett samhälle som bygger på konkurrens, klassklyftor och stora samhälls-motsättningar. Det andra alternativet är ett samhälle som omfattar alla, ger lika möjligheter och ser till att hålla sina medborgare i full sysselsättning. Valet är vårt eget och det är grundat i vår människosyn.

Man kan som förre SAF-chefen Ulf Laurin visa ett brutalt marknadsliberalt förhållningssätt till den offentliga sektorn som med följande uttalande från valrörelsen 1991:

”Köttyxa låter lite obehagligt. Men slaktmask är en hänsynsfull metod.” (3)

Högerns hat mot välfärdssamhället är väldokumenterat och det finns ingen anledning att offra tid och trycksvärta på detta. Vi kan dock konstatera att Laurins närmast maniska uttalande alltför väl säger vilka högerns avsikter är. Konkurrensen och den politiska darwinismens värld är vad Bildt, SAF och andra vill föra Sverige in i.

Striden mellan borgerligheten och socialdemokraterna är lika gammal som arbetarrörelsen. Vi har sett hur den fanns med redan i striden om arbetarföreningarna, den fanns i striden mellan välgörenhet och generell välfärd. Den finns även idag och den rasar i praktiken långt hårdare nu på 1990-talet än den har gjort någon gång under de senaste 60-70 åren.

”Vi skola nämna fordringarna och kunna göra det med glädje, emedan vi äro öfvertygade om, att ingen rättänkande man och qvinna på denna grund skall vända sig ifrån oss: friheten, jemnlikhet och frid emellan nationerna, kunskap och upplysning lika tillgänglig för alla, ett rättfärdigt och förståndigt ordnande af samhällets medlemmarnas arbete under deras egen ledning, vidare att staten, samhället, drager försorg om sina gamla, sjuka eller i öfrigt till skada komna medlemmar. Dessa äro de väsentligaste af våra fordringar, och säkert skola icke många ense dem obilliga” (4)

Det finns all anledning att komma ihåg mäster Palms ord även nu drygt hundra år senare då kampen för ett rättvist och jämlikt samhället är ännu inte avslutad.

Ekonomiskt bedrägeri
Vad har då vår undersökning givet för slutledning när det gäller att bestämma vilken politik som ger önskad effekt. Är det en marginaliserad socialpolitik med behovsprövade bidrag eller en institutionell, generell välfärdspolitik. Vilket man väljer beror naturligtvis på vilka politiska mål man har för politiken. Men om vi enas om vi vill ha ett samhälle med utjämning, jämlikhet och lika möjligheter för alla medborgare så får man värdera medlen utifrån detta.

Som vi har sett i vår undersökning ger en generell välfärdspolitik ger ett bättre politiskt utbyte. Vi konstaterade att en marginaliserande politik motverkar en ökad jämlikhet, att det skapar splittring av löntagarna, att fattigfällan inbjuder till fusk med systemen och slutligen att risken att förbli fattig i ett sådant system är mer än tiofalt större än med en generell välfärdspolitik.

Vi har också konstaterat att det i grunden inte finns ekonomiska skäl för behovsprövade system då samhället i slutänden kommer att få ta ansvaret i varje fall om man vill uppföra sig civiliserat i förhållande till medborgarna. Vi kan exemplifiera detta faktum med fripassagerarproblematiken, närsynthet och underförsäkringsrisken. Men vi har även funnit klara och obestridliga kopplingar till högre spädbarnsdödlighet med marginella system.

Kort sagt, med en marginell socialpolitik blir konsekvenserna ödesdigra för den enskilda och samhället. Ett tydligt och levande bevis för vår tes är utvecklingen på Nya Zeeland under 1980-90-talen. Vägen från välfärd till marknadsekonomiskt konkurrenssamhälle ger syn för sägen.

Den verkliga avgrunden i synen på socialpolitiken, i synen på välfärden är istället av historisk och ideologisk grund. Vi har konstaterat att den traditionella högern och liberalernas ståndpunkt har successivt sammansmält till en nyliberal högerpolitik. Vi kan konstatera att förutsättningen för en verklig välfärdspolitik är en idépolitisk strategi med målet ett jämlikt och rättvist samhälle. Menar vi allvar med arbetarrörelsens sociala tradition i 1990-talets slut bör vi också ta allvarligt på de ideologiska bristerna i vår politik. Det går inte att i längden föra en från dag-till-dag politik för att lugna ”marknaden”, utan socialdemokratin och fackföreningsrörelsen bör, likt politiken på 1920-30-talen, bestämma politikens inriktning inför krisens övervinnande och det nya seklet.

Alla borgerliga politiker är inte, om man får utrycka sig vanvördigt, ”högerspöken”. Den legendariske socialliberalen Herbert Tingsten uttryckte 1966 sin syn på det goda samhället på följande sätt:

”Vi må vara högermän, liberaler eller socialister: det kaos som för några år sedan kallades för ekonomisk frihet tål vi inte. Människor får inte leva i nöd och arbetslöshet i en demokratisk stat, den satsen har blivit lika ostridig som den allmänna rösträtten och den politiska friheten. Med dessa vinster har folkstyrelsen trots allt fått en ny kraft och en ny förmåga till nya insatser. Landet är inte längre öde.” (5)

Det är inte utan att man vill applådera Tingsten för hans klarsyn och det är inte heller utan att man önskade en lika stark ideologisk övertygelse om rättvisan hos dagens politiker, inget parti nämnt eller glömt.

Noter:

1. Moderaternas partimotion till riksdagen 1996/97:m505 sid 32

2. National´s Record Labour Research Unit Forskningsrapport utgiven av NZ Labour 1966 sid 12
3. SAF beställde Bildt verkställde Valbroschyr utgiven av LO till valet 1994 sid 3

4. August Palm: Nutidsbetraktelser sid 3-4 (Eget förlag Stockholm 1885), hämtat ur ”Akta er för socialdemokraterna” (Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap Stockholm 1995)

5. Citerad efter Ordfront/Magasin 1-97, Morgondagens Nyheter sid 2

 

Använd litteratur:
Bakåt marsch LO 1991
Generell välfärd i allas intresse LO 1995
Haste Hans: Arbetarrörelsens historia Tiden 1987
Josephson-Hedström: Akta er för socialdemokraterna AKS 1995
Kassman Charles: Arne Geijer och hans tid 1957-79 Tiden 1991
Kelsey Jane: Economic fundamentalism Pluto Press 1995
Korpi Walter: Socialpolitik - hundraåring i snålblåst Ur Vägval - uppsatser om några demokratiproblem Brevskolan 1983
Kvarnström Lasse: Postavdelning 13 En hundraårsskrift SEKO post östra 1996
Land du välsignade Riksutställningar 1984
Larsson Reidar: Politiska ideologier i vår tid Studentlitteratur 1994
Linköpings historia: Del 4 Tiden 1863-1910 Linköpings kommun 1978
Malnes-Midgaard: De politiska idéernas historia Studentlitteratur 1994
Nerman Ture: Första Internationalen-Ett hundraårsminne ur Notiser AKS 1996
Palm August: Arbetarens ställning och hur den kan förbättras ur Notiser AKS 1996
Ragnerstam Bunny: Arbetare i rörelse del 1 & 2 Gidlunds 1986-87
Rättvisa. Rättviseutredningens rapport till LO:s 23:e kongress 1996 LO 1996
Strindberg August: Röda rummet Aldus/Bonniers 1970
Ståhlberg Ann-Charlotte: Våra pensionssystem SNS 1995

Tidningsartiklar och opublicerade källor där så anges.